Arkiv: Planket

Landskrona är en stad med ett rikt historiskt arv, från medeltidens stadsplan till 1800‑talets kvartersstruktur och den industriella epokens byggnader. Staden har under århundraden utvecklats med en tydlig relation mellan stadens struktur, dess byggnader och det omkringliggande landskapet, vilket skapar stark platsidentitet och en unik karaktär.
Trots detta har modernistiska planeringsprinciper från efterkrigstiden på många sätt påverkat staden negativt. Funktionell separering, storskalig punkt- och lamellhusbebyggelse samt prioritering av biltrafik har lett till fragmenterade stadsdelar och glesa bostadsområden som inte alltid bidrar till social sammanhållning eller estetisk kvalitet. Dessa utmaningar är väl dokumenterade i Landskronas bevarandeplaner och stadsbyggnadsprojekt.

Dagens stadsplanering i Landskrona uppvisar flera utmaningar som tydligt illustrerar områden där nuvarande strategier inte fullt ut lyckats uppnå en sammanhållen och funktionell stadsmiljö. Moderna bostadsområden och lamellhus bryter ofta mot den historiska kvartersstadens rytm, vilket minskar den urbana sammanhållningen och försvagar stadens rumsliga karaktär. Samtidigt är integrationen av nya bostäder ofta otillräcklig; många av de nybyggda områdena saknar blandade funktioner, vilket innebär att boende, arbetsplatser och service separeras. Detta leder i sin tur till ett ökat bilberoende och begränsat socialt liv i stadsrummet. Ytterligare en dimension är bevarandet av estetisk kvalitet. Äldre, kulturhistoriskt värdefulla byggnader har ibland stått i konflikt med modernistiska tillägg, vilket minskar stadens visuella kontinuitet och den övergripande platsidentiteten. Dessa problem är inte unika för Landskrona, men staden har särskilt tydliga möjligheter att dra nytta av sitt historiska arv samtidigt som den möter moderna krav på bostäder, mobilitet och social interaktion.

För att adressera dessa utmaningar erbjuder nyurbanism ett ramverk som kombinerar historisk kontinuitet med moderna behov. Byggnadsprojekt bör utformas med tätare, blandad bebyggelse där bostäder, arbetsplatser och service integreras inom samma kvarter, vilket främjar social interaktion och minskar bilberoendet. Historiska kvarter bör restaureras och kompletteras med nya byggnader i samma skala och proportioner, vilket stärker stadens identitet och rumsliga sammanhang. Gatuplanering bör prioritera människor framför biltrafik, vilket skapar levande offentliga rum som inbjuder till gång och cykel. Arkitektonisk kvalitet i nybyggda strukturer kan säkerställas genom materialval, fasadlinjer och proportioner som harmonierar med befintlig arkitektur. Slutligen är medborgardialog och transparens centrala komponenter i planeringsprocessen, eftersom de säkerställer att både kulturarv och moderna behov beaktas på ett balanserat sätt.

Landskrona har en unik möjlighet att kombinera sitt historiska stadsrum med moderna krav på funktionalitet och social hållbarhet. Dagens misslyckanden inom stadsplanering kan inte enbart hänföras till resurser eller tillfälliga beslut, utan speglar en brist på långsiktigt integrerad planering som tar hänsyn till både arkitektur, stadsstruktur och människors behov.
Genom att tillämpa principer från nyurbanism – att bygga tätt, mänskligt, blandat och estetiskt – kan Landskrona utveckla en stad som både bevarar sitt historiska arv och möter framtidens krav. Detta är en väg som både stärker stadens identitet och skapar en mer attraktiv, hållbar och levande stad för alla invånare.

Ronnie Niby (S)
arkeolog, sekreterare i Arkitekturupproret

Svar till Måns Back Nilsson (L)

Till att börja med vill jag bara rätta till ett sakfel.  Jag har aldrig i nämnden sagt ”under mina trettio år i skolan”. Hade du frågat mig 2006 hade det stämt men jag arbetade ytterligare 11 år.

Vi i S-gruppen kan hitta klara och tydliga krav på vårdnadshavare i skollagen. Vi har skolplikt t.o.m. åk nio  normalt ca 10 års skolgång. Vi tycker att det finns så tydliga beskrivningar som om de följs leder till både trygghet och studiero.

Skolplikt; Vad det innebär:

Skyldighet att delta: Barn måste gå i skolan och delta i undervisningen.

Utbildningsrätt: Skolplikten är också en rätt till utbildning.

Ansvar: Vårdnadshavare har ett ansvar för att se till att de fullgör sin skolgång.

Giltig frånvaro: Sjukdom eller beviljad ledighet är giltiga skäl för frånvaro. Skolan bedömer om frånvaron är giltig.

Trygghet och studiero
Undervisningen skall präglas av studiero. Med studiero menas att det finns goda förutsättningar för eleverna att koncentrera sig på undervisningen. Huvudmannen skall säkerställa att skolan bedriver ett förebyggande arbetsför att skapa trygghet och studiero.

Vi i S-gruppen tycker att dessa fyra punkterar i skollagen samt tillägget om trygghet och studiero också ur skollagen är fullt tillräckliga och tydliga för vårdnadshavare, elever och skola för att skapa trygghet och studiero.

Vi uppfattar det eventuella dokumentet som en glidning av ansvar från en part över till en annan part. Mer som ett ansvar för vårdnadshavare än som ett gemensamt ansvar för alla tre inblandade parter.

Vi har också fått indikationer på att det kan finnas en oro för ett merarbete för personalen som skall administrera dokumentet. Det skall förklaras, motiveras, kan alla elever ha samma dokument osv. Är det ett avtal som skall skrivas under. Dokumentet är ju enligt Skolverket inte juridiskt bindande.

Tänk om en part inte följer sin del av dokumentet. Ponera att vårdnadshavare och elev men inte skolan eller tvärtom uppfyllt sin del av dokumentet. Vad händer då?
Hur kan den person som skriver under från skolans sida garantera att tillräckliga resurser; t ex specialpedagog, sätts in?
Det är ju politiker som sätter ekonomiska ramar. Ska politikerna också skriva under?

Vi i S-gruppen ställer oss också frågan varför förslaget kommer nu.   När det gäller nämndmålens resultat och analys 2024 så kan man konstatera att avseende målet ”All utbildning präglas av trygghet och studiero” så har vi grön markering. Det betyder att alla indikatorerna ligger över förväntat målvärde 2024. Inte mycket att glädjas över kanske men dock över!

Våra duktiga pedagoger och annan personal i vår fantastiska kommunala skola gör ett mycket bra jobb tillsammans med vårdnadshavare och elever för att skapa just trygghet och studiero! All credit till alla inblandade – BRA!

Och helt utan förväntansdokument!

Nej, Måns Back Nilsson för oss  Socialdemokrater är inte ett sådant  dokument, juridiskt bindande eller inte  underskrivet eller inte prio ett.

• Vi tycker däremot att fullt fokus nu från oss i nämnden, förvaltningen och all personal måste ligga på att öka andelen elever i nian som blir behöriga att söka in på gymnasiet.
• Vi skall ha fokus på att andelen elever på gymnasiet som tar sin gymnasieexamen ökar.
• Vi skall se till att ALLA elever som har behov av stöd i olika former skall få det antingen enskilt, i mindre grupp eller i klassen.
• Vi skall se till att alla elever utmanas till att utveckla sina kunskaper i olika ämnen.

En mycket god arbetsmiljö är för alla inblandade en utomordentligt viktig förutsättning för att vi skall lyckas – Där är vi helt överens. Vi skall aldrig släppa kravet på en god arbetsmiljö men som sagt : Vi skall inte lägga fokus på att ändra något som uppenbarligen funkar (enligt nämndsberättelsen 2024) utan att det finns behov för det.

”Våra väljare har gett oss mandat att representera dem. Då ingår det att våga fatta beslut , även när de är svåra”

Bra,  Måns! När skall vi sätta oss ned och diskutera fram hur vi skall få bort aktiebolagen och vinsterna  i skolan nu när ni har svängt i den frågan. Ja, dvs er partiledare säger så i alla fall. Förresten, vi kan ju bjuda in V och MP också!

Med vänliga hälsningar

Håkan Lans för S-gruppen i Utbildningsnämnden

Personligen blev jag och mina liberala kollegor ganska förbryllade under det senaste mötet i utbildningsnämnden.

Jag tog mig friheten att på sittande möte fråga den socialdemokratiska gruppen varför de valde att inte delta i beslutet. Jag var helt enkelt nyfiken. Samtidigt var jag noga med att understryka att jag naturligtvis inte kunde förvänta mig något svar.

Håkan Lanz hade, eller ville, inte ge något. S-gruppen avstod från att klargöra sina åsikter eller presentera eventuella alternativa förslag. Under diskussionen inför beslutet hänvisade man lite svävande till att man uppfattat frågan som en dialog mellan skola och föräldrar – ”lite som ett grupparbete” eller kanske en ”brainstorming”. Jag minns inte ordvalet exakt.

Det jag däremot minns tydligt är att man valde att inte motivera sitt ställningstagande. Det är förstås i sin ordning – men det blir något märkligt när samma företrädare kort därefter uttalar sig både i en artikel och en insändare som ensidigt beskriver frågan, dessutom i en ganska konspiratorisk ton.

För mig handlar detta i grunden om ansvar.
Som politiker, men också som förälder.

När allt fungerar i en familj kan det likna ett grupparbete – samspel, dialog, gemensamma beslut.
Men när det inte fungerar behöver någon faktiskt vara förälder.
Någon som sätter gränser, står fast vid dem och orkar hålla i över tid.
Det kan helt enkelt inte vara lördag hela veckan.
Så upplevde vi liberaler frågan om förväntansdokumentet:
Som en tydlig markering om vad som är förälderns ansvar – och vad som är skolans.
Inte ett grupparbete eller en brainstorming, utan ett klargörande om roller, ansvar och förväntningar.

Under de tre år jag suttit i nämnden har jag nog hört Håkan Lanz säga ”under mina trettio år i skolan” minst trettio gånger.
Jag vet inte exakt hur många år jag själv arbetat i skolan, men tillräckligt för att se hur den belastas med uppgifter som inte borde ligga där.
En hel del av det ansvaret hör hemma hos föräldrarna – och i samhället i stort.
Därför ser jag förväntansdokumentet som ett nödvändigt ställningstagande från skolans sida om vad som är rimligt att förvänta sig.
Inte som ett grupparbete, utan som ett tydligt uttryck för skolans uppdrag och gränser.
Och i en förlängning ett ställningstagande för lärarnas arbetsmiljö.

Förväntansdokumentet handlar inte om att skuldbelägga eller pressa föräldrar, utan om att påminna om skolans faktiska ansvar:
Skolan ska utbilda – inte uppfostra – även om ett visst fostransansvar självklart finns.

Men det är förälderns uppgift att se till att barnet sover, äter, gör sina läxor och uppträder respektfullt mot andra.

Jag har full respekt för att vi i utbildningsnämnden ibland tycker olika – det hör till politiken.

Men som förtroendevalda har vi också ett ansvar att ta ställning.

Att avstå från att delta i ett beslut är inte att ta ställning – det är att undvika det.

Våra väljare har gett oss mandat att representera dem. Då ingår det att våga fatta beslut, även när de är svåra.

Måns Back Nilsson (L), ledamot i utbildningsnämnden, Landskrona

Treklövern i utbildningsnämnden vill skapa ett nytt dokument för föräldrar, men också skola och elever, att fylla i, som de tänker kalla ett ”Förväntansdokument”. Här ska tydliggöras vad föräldrar, elev och skola förväntas göra för att eleven ska få en lyckad och trygg skolgång.

När jag läser Ervisa Danis (L) beskrivning (Landskrona Direkt 25/10 ) av dokumentet, tolkar jag det som att det är föräldrarna hon vill pressa att skriva under. Man anar att hon misstänker att en misslyckad skola/skolgång mest beror på föräldrarna.

Socialdemokraterna deltog inte i beslutet, vilket ger Treklövern tillfälle att säga: ”Se, S vill inte satsa på föräldraansvar!” Vilket är helt felaktigt.
Detta är för övrigt en medveten strategi i regeringens, och då  liberalernas, desperata röstfiske. Att kasta ut lite allmänna floskler om skolan som ”lärare ska ha rätt att bestraffa elever” eller ”från skärm till pärm” eller som nu, ett ”förväntansdokument”.

Allt för att försöka låtsas på handlingskraft och för att försöka ge S skulden för misslyckanden i skolpolitiken.
Många minns hur Björklund (L) på sin tid ivrigt  propagerade för att slänga läroböckerna och satsa på datorer.
Själv vill jag se vilka som skulle övervaka alla de ”bestraffningar” som ska utdelas? Kanske arbetslösa liberala riksdagsmän efter nästa val?
När Simona Mohamson försökte slå i oss att hon gått i en socialdemokratisk ”flumskola” visade det sig att det under största delen av hennes skoltid varit borgerligt styre.

Tillbaka till det nya dokumentet, som då ska fyllas i jämte åtgärdsprogram, incidentrapporter, betygsdokument och många många andra papper. Plus då ev förväntansdokument.
I skolans författningar står det väldigt tydligt och väldigt mycket  om vilket ansvar skola, föräldrar och elever har för skolarbetet. Detta diskuteras också mycket under de utvecklingssamtal lärarna för och också noga dokumenterar. Och därefter skriver åtgärdsprogram med syfte att förbättra studieresultat och skolgång.

Så vad vill man nu med dessa, icke juridiskt bindande, dokument? Mer än att fiska röster och misstänkliggöra oppositionen?
Dokumenten, samtalen och åtgärderna finns ju redan?

Ett nytt utspel från de desperata liberalerna är att nu vilja avskaffa marknadsskolorna, när de faktiskt röstat helt emot S förslag att ta bort dessa skolor och deras vinster.
Här skulle det vara intressant att få både Ervisa Danis och Torkild Strandbergs syn på Mohamsons utspel. Vill ni avskaffa vinsterna i friskolor som Internationella Engelska Skolan?
Vill ni avskaffa de vinstdrivande friskolorna? Såsom er partiledare förespråkar.

Lena Nilsson

I Landskrona har kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg återigen synts i sociala medier, leende framför ännu ett kommunalt byggprojekt. Den här gången handlar det om utbyggnaden av Västervångskolan, ett viktigt och efterlängtat tillskott för elever och personal. Samtidigt publiceras liknande berättelser om projekt i Vadensjö, lekplatser och byastugor – alltid med samma budskap underliggande: utvecklingen sker tack vare ledarskapet.

Men är det verkligen en politisk prestation att bygga skolor, rusta byastugor eller anlägga lekplatser? Det är snarare ett grundläggande uppdrag för varje kommunledning – oavsett färg eller person. Samma typ av skolbyggen pågår just nu i Ängelholm, Helsingborg och Höganäs, utan att någon försöker framställa det som något enastående. Det handlar om planering, budget och ansvar – inte personliga visioner.

Problemet är inte projekten i sig, utan hur de kommuniceras. När vardagliga investeringar paketeras som bevis på unikt ledarskap riskerar politiken att förlora sin sakliga grund. Bilden av en ”framgångssaga” blir viktigare än diskussionen om hur resurser fördelas, vilka behov som prioriteras bort, eller vilka sociala utmaningar som faktiskt finns kvar.

Att bygga skolor är viktigt – men det ska inte behöva bli en symbol för politiskt självförhärligande. Välfungerande samhällsbygge kräver mer än leenden på Facebook och väl valda fototillfällen. Det kräver öppenhet, självkritik och vilja att tala om det som inte är lika enkelt att fotografera.

Ronnie Niby (S)

Plånbok tjock nu

kaffe, krog, sen nudlar 

cykeln hem igen

/Jeppe Andersson 

Idag är det skyddsombudens dag – ett uppdrag värt att stanna upp och reflektera över.
Skyddsombuden är ofta de osynliga hjältarna på våra arbetsplatser. De står upp för arbetsmiljön, säkerheten och våra rättigheter – när ingen annan gör det. I en tid där stress, underbemanning och arbetsrelaterad ohälsa ökar, blir deras insats viktigare än någonsin.

Skyddsombud väljs av sina kollegor – ett tydligt tecken på förtroende. Det är ett uppdrag som handlar om att bevaka och förbättra arbetsmiljön, både fysisk och psykisk. Därför blir det märkligt när arbetsgivare vill ta över rätten att utse skyddsombud. Ur ett förtroendeperspektiv är det en direkt motsägelse.

Lägger man till att arbetsgivaren redan har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön – och har befogenheter att förändra den utan förhandling eller skyddsstopp – blir debatten inte bara skev, utan den blottar också en oroande kompetensbrist hos vissa arbetsgivare.

Så – ta chansen att tacka ditt skyddsombud i dag. Visa att du ser och uppskattar deras viktiga arbete. Och finns det inget skyddsombud på din arbetsplats? Organisera er. Välj någon ni har förtroende för.
Det handlar ytterst om din arbetsmiljö – och ditt liv.

Fackens -S Landskrona
gm Marcus Frej

BoIS med över 110 års historia, är inte dagens kansli och och styrelse.

I en demokrati är förtroende grunden för allt. Jag tror att kunskap och sanning måste vara vår ledstjärna – både för oss som medborgare och för våra politiker. När detta ideal brister riskerar vi att demokratin urholkas.

Vi ser gång på gång exempel där politiker prioriterar storslagna visioner framför fakta. Europaspåret i Landskrona har marknadsförts som ett avgörande utvecklingsprojekt, men finansiering och behov har aldrig presenterats på ett transparent sätt. Liknande situationer återfinns i stora stadsutvecklingsprojekt, som nya bostadsområden och kulturbyggnader, där politiker målar upp en perfekt framtidsbild utan att förklara de faktiska konsekvenserna för invånare och ekonomi.

Miljö- och klimatfrågor är ett annat område där visioner ibland ersätter sanning. Projekt som framställs som ”lösningar” på problem har ibland genomförts utan tillräcklig kunskap eller förankring i fakta, vilket riskerar både förtroende och långsiktig hållbarhet. När dessa visioner lyfts fram som symboler för framgång snarare än realistiska mål, blir de mer ett sätt att förblinda väljarna än att leda samhället i rätt riktning.

Politikens uppgift är inte att skapa illusioner, utan att fatta beslut baserade på kunskap och fakta – även när sanningen är obekväm. Politiker måste våga säga som det är, informera medborgarna korrekt och stå för konsekvenserna av sina beslut. Varje gång fakta tonas ner eller ersätts med visioner förlorar vi en del av demokratins legitimitet.

Vi kan kräva mer. Vi kan kräva politiker som låter kunskap och sanning vara deras ledstjärna, som inte lovar guld och gröna skogar, utan står för realistiska, transparenta och ansvarsfulla beslut. Demokrati handlar inte bara om val och rösträtt – det handlar om förtroende, ansvar och ärlighet.

Ronnie Niby (S)

Landskrona står inför viktiga val. Stadens framtid utformas nu — genom planerna för Europaspåret, Guldängen och stora markförvärv i norr. Men medan tekniska visioner och megaprojekt får regeringsstöd, växer tvivlet: är detta verkligen vägen framåt — eller upprepar vi modernismens misstag?

Modernismens arv lever vidare
Modernismen, den arkitektur- och stadsplaneringsidé som en gång skulle rädda oss från trångboddhet, mörka bakgårdar och kaotisk trafik, lever kvar — inte i formen av funkispunkthus utan i top-down-strategier, funktionsseparering och tron att stora projekt automatiskt leder till framgång.

Vi ser det i Guldängen: stora bostadsområden planeras med tydliga syften men utan lokal handel, arbetsplatser och liv efter kontorstid. Vi ser det i Landskronas markköp i norr: en önskan om kontroll, ordning och expansion, men med risk att de mänskliga behoven försvinner i den storskaliga planen.

Europaspåret må låta som lösningen på Öresundsproblem, kapacitetsbrister och regional utveckling. Men tittar man närmare är det tydligt att projektet är svårförankrat, dyrare än vad man vill erkänna – och med mycket svaga garantier för att det någonsin kommer leverera de nyttor som utlovas.

Kostnadskalkylerna för järnväg och väg är enorma, och finansieringsmodellerna bygger på trafikintäkter och stöd som är optimistiska. Om prognoserna slår fel — vilket brukar ske för stora infrastrukturprojekt — riskerar skattemedel att slösas.

Den svenska staten har tillsatt utredare, och samarbetet med Danmark kräver politisk enighet över nationsgränsen – något som dansk sida ofta kräver bevis på, inte visioner.

Miljöbedömningar, tekniska hinder (tunnlar, lutningar, anslutningar), och politiska processer för godkännande tenderar att dra ut på tiden och överstiga kostnad och tidsplaner.

Med andra ord: Europaspåret riskerar bli en symbolhandling snarare än ett verktyg för faktisk stads- och regionutveckling — dyr, långsam, osäker.

Landskronas verkliga val – och hur vi kan göra bättre
Istället för att satsa allt hopp på ett stort tekniskt projekt som kanske aldrig når målet, borde Landskrona rikta sin kraft mot det som verkligen fungerar: småskalighet, lokal variation, blandade kvarter, mänsklig skala och delaktighet.

Kräv blandade funktioner i nya stadsdelar: bostäder, service, arbetsplatser och kultur i gångavstånd.

Satsa på förbättrad kollektivtrafik och cykelnät som gör vardagslivet enklare, inte bara transporter i övergripande skala

Prioritera sociala investeringar — skolor, vård, parker, trygghetsfrämjande miljöer — framför prestigeprojekt om ekonomi eller kapacitet.

Inkludera medborgarna i planeringen från början. Pilotprojekt och testlösningar kan visa vägen utan att riskera storskaliga nederlag.

Landskrona har allt att vinna om vi lär av modernismens misstag – och väljer en stadsutveckling som känns, lever och fungerar.

Ronnie Niby (S)
sekreterare i Arkitekturupproret