PLANKET - Inlägg på denna sida är insändare och åsikterna är skribentens egna

Har snöröjningen fungerat?

Vi som bor och vistas i staden, vet att snöröjningen varit i stort sett obefintlig! Allt annat  är skitsnack!

Snön kom olämpligt när vår tjänstemän var komplediga.
Då finns inga tankar om invånarnas väl och vi.
Själv blev jag isolerad i mitt hem i fyra dagar.
Fortfarande i dag, så går vi driver med snö vid busshållplatser. Hur många benbrott skall vi ha innan det ageras från staden välbetalda tjänstemän? Eller är det hemsjukvårdens bord?
Mats Å Karlsson

Svar till Poul

Svar till Poul W Lorenzen och hans insändare: Varför ingen snöröjning?
Bildmontage med hjälp av AI – Marko Huttunen.

På sommaren bortförklarar den Treklöverstyrda kommunen bristfällig vegetationsröjning med biologisk mångfald – och man kan fundera på sedan när gräs och ogräs blev biologisk mångfald. Och nu på vintern är det bristfällig snöröjning och halkbekämpning. Om man inte vill sköta det i egen regi så undrar man hur svårt det egentligen kan vara att upphandla och tillse att Landskronaborna får valuta för sina skattemedel? Jag instämmer så klart i din kritik Poul och låt oss hoppas att vi slipper råka ut för detta framöver!

Marko Huttunen (S)

Varför ingen snöröjning?

Efter flera dagar med snö och snart en vecka utan snöröjning på våra vägar, gång- och cykelvägar undrar jag varför Landskrona stad inte röjer snö nuförtiden?
Lisa Flinth (L) borde vara den första att se till att någon tar tag i att snön blir bortröjd för att förhindra halkolyckor så att primärvården i Landskronas ej blir överfull av skadade människor.
Sedan är det också en fråga för arbetsmiljö för alla inom Landskrona stad som använder cykeln inom sitt arbete, de som jobbar inom hemtjänsten och även den högste inom Landskrona stad Torkild Strandberg (L) cyklar till jobb.
Det är av högsta intresse för Landskronas skattebetalare att styret och tjänstemännen tänker på det bästa för oss Landskronabor.
Bästa treklöverstyre och tjänstemän kan ni svara varför ni ej röjer snö nuförtiden?
Jag undrar också varför oppositionen ej har lagt märke till denna fråga – har ni gått i ide?
Det är svårt att ta sig fram, även om du åker buss är det svårt att ta sig ombord med all snö, busschaufförer är rädda att folk skall skada sig.
I bästa mening för oss i Landskrona ber jag om ett skyndsamt svar och handling i denna viktiga fråga för Landskronas väl.
Poul W Lorenzen

Förbjud fyrverkerier

Fyrverkerier är ett nyårshelvete för djuren – och det är fullständigt vansinne att det får fortsätta.

När raketer exploderar fylls djurens värld av panik, skräck och desorientering. Hundar, katter, hästar, kor, kaniner, rådjur, igelkottar, skogsmöss och fåglar upplever fyrverkerierna inte bara som höga smällar, utan som ett överväldigande ljudkaos som tränger rakt in i kroppen. De skarpt växlande frekvenserna och vibrationerna ligger mitt i deras mest känsliga hörselområde — långt bortom vad människor kan uppfatta. För oss är en smäll mest obehaglig, för djuren känns den som ett slag mot nervsystemet, ett ljud som bränner i öronen och får hela kroppen att skaka.

Som människor hör vi bara en begränsad del av ljudets frekvenser, men djuren hör mycket högre och fler toner — även sådana som vi inte ens märker. Det betyder att varje explosion blir mer genomträngande, mer intensiv och mer skrämmande för dem än för oss. Ljudet går inte att fly ifrån och inte att stänga av, och det fortsätter lämna spår i kroppen långt efter att smällarna tystnat. Därför ser vi panikslagna djur som flyr genom stängsel, springer ut på vägar, skadar sig, går vilse, aldrig kommer hem igen — eller dör av stress, chock eller hjärtproblem.

För lantbruksdjur skapar fyrverkerier kaos och livsfara; för vilda djur förstör det livsmiljöer, skrämmer bort dem från deras hem och får dem att krascha, fly vilse eller utmattas till döds. Och som om paniken inte vore nog regnar skräp, plast, metall och kemikalier ned över mark och vatten — ett giftigt avtryck som stannar kvar långt efter att ”nyårsfesten” är över.

Det här handlar inte om några minuter av obehag — det handlar om massivt lidande och långvarigt trauma, år efter år.

Det är dags att sluta låtsas att fyrverkerier bara är fest. För djuren är de ren och skär tortyr — en skräck vi människor aldrig själva skulle acceptera att utsättas för. För deras skull, för naturens skull: förbjud fyrverkerier. Överallt, för alltid.

Monica Drexler Bergman

Landskrona på lista över minst grönyta

Boverket listar de 22 kommuner i Sverige som har minst grönyta och trädkronetäckning. Landskrona nämns på tredje plats efter Helsingborg och Höganäs.
Något att tänka på när kommunen nu tar fram en ny översiktsplan.

Lena Nilsson

Fyrverkerier i Landskrona – när regler inte räcker

Varje år upprepas samma mönster i Landskrona. Fyrverkerier används långt före och långt efter den tid då många uppfattar att de hör hemma. Det sker på platser där det enligt de lokala ordningsföreskrifterna inte är tillåtet, och ofta utan något tillstånd. Regelverket är tydligt – men verkligheten ser annorlunda ut.

I Landskrona får fyrverkerier inte användas på offentlig plats utan polistillstånd. Smällare är inte godkända alls. Användning är dessutom alltid förbjuden vid sjukhus och omsorgsboenden. Det råder också en tydlig åldersgräns: endast personer över 18 år får hantera fyrverkerier.

Trots detta är det inte ovanligt att se betydligt yngre användare. Det tyder på att åldersgränsen, precis som platsbegränsningarna, har begränsad praktisk betydelse. Antingen sker hanteringen med vuxnas goda minne, eller så brister kontrollen redan vid försäljning. Oavsett vilket pekar det på samma grundproblem: regler som finns, men som inte tas på allvar.

När detta sker konsekvent uppstår ett problem som är större än själva fyrverkerierna. Lokala ordningsföreskrifter bygger på att de både är rimliga och möjliga att upprätthålla. När vissa regler i praktiken blir frivilliga riskerar hela systemet att tappa legitimitet. Det skapar osäkerhet om vad som faktiskt gäller och undergräver respekten för kommunala beslut.

En ofta återkommande idé är att begränsa försäljningen av fyrverkerier. Det kan sannolikt ha viss effekt, särskilt när det gäller omfattningen. Samtidigt löser det inte grundproblemet: att tillgången till pyroteknik är enkel medan kraven på kunskap och ansvar är låga.

Ett mer långsiktigt alternativ vore därför att lyfta frågan till nationell nivå. I dag krävs utbildning och certifiering för att hantera många produkter och arbetsmoment med betydligt lägre risknivå. Att kräva en grundläggande, standardiserad utbildning i pyroteknik för att få köpa fyrverkerier vore därför inte orimligt. Det skulle tydliggöra ansvarsfördelningen mellan köpare, säljare och vårdnadshavare – och skapa en naturlig tröskel utan att införa totalförbud.

Detta handlar inte om att förbjuda firande eller skuldbelägga traditioner. Det handlar om att skapa ett regelverk som faktiskt fungerar i praktiken. Antingen måste dagens regler börja efterlevas, eller så måste de justeras så att de bättre speglar verkligheten.

Lagar och föreskrifter förlorar sitt värde när de bara existerar på papper. För att upprätthålla ordning krävs inte fler symboliska beslut, utan regler som är begripliga, legitima och möjliga att följa.

Ronnie Niby (S)

Okunskap hos de styrande

Jag blir så ledsen, illa berörd och arg!

Jag blir arg när jag ser och hör politiker stå och prata om fler chefer bättre planerade insatser och mindre områden.
Man bolagiserar utan att ha koll och kunskap av vad man ska ha koll på eller utförande. Vem gör vad? Vem är ansvarig?
Man skyller ifrån sig och kastar varandra under bussen istället för att ha ryggrad nog att säga ” Vi har gjort fel”
Ingen vet och det blir en enda röra!
Vem är det då som blir lidande?
Personal och framförallt vårdtagare!

Jag jobbar själv inte längre inom omsorgen då jag insåg att som ”vanlig” arbetande gjorde man inte tillräcklig skillnad, för ingen lyssnar vare sig chefer eller politiker. Jag sitter numera som ersättare i omsorgsnämnden för Socialdemokraterna.

Mitt mål är att utöka kunskapen om hur det faktiskt ser ut när man jobbar ute med människor.
Jag har under min nästa 20 åriga tid inom omsorgen påtalat vikten av att de är just människor och inte boskap.
Det innebär bland annat att de insatser som vårdtagaren fått beviljat kanske inte alltid är vad denne behöver just då.

Man skuldbelägger personal som har brist på kunskap. Vem bär skulden för att personal utan kunskap och många gånger erfarenhet har anställts?
När den viktigaste frågan i en intervju inför en anställning är, kan du cykla?

Man stoltserar med sina Silviacertifierade demensboenden där gemene man knappt vet vad det faktiskt innebär och krävs för att ett boende ska vara silviacertifierat.
Samtidigt som man envist bygger nytt boende och hävdar att det är enligt senaste forskningen. Varför ser man inte till att de befintliga boendena fungerar?
Varför tar man inte reda på vad som är enligt senaste forskningen?
Varför tar man inte hand om den personalen som finns?

Tidens tand når alla till och med Torkild!

Theres Edwall (S)

Ät inte jorden

Jag sitter och begrundar det som hänt med historien om hela köpet och alla turer runt Hilleshög. Det blir liksom svårare och svårare att ta in den flagranta okunskap som sen manifesterades i fredags i ren ondska pga. att hela processer ej blir rättssäkra eller logiska kopplingar görs. Detta i juletid när allt ska vara frid och fred. Jag känner mig som Karl Bertil Johnsson när jag skriver denna texten. Hilleshög som industri är liksom inte vilken industri som helst utan en väldigt speciell anläggning för att behandla utsäde till sockerbetor och bedriva forskning runt detta. Tidigare tillbaka i tiden var här ett stort sockerbruk även det en intensiv användning av olika gifter för att så kallat ”skydda” grödor och frö. Det finns väl dokumenterat och är även bekräftat höga halter bland annat arsenik i grundvattnet på fastigheten. Så pass höga halter att vi är långt över både svenska riktvärden och EU gränsvärden.
Detta är känd fakta och inget nytt har hittills framkommit som säger annat. På andra sidan staketet så var arseniken så farlig att man 2020 rev 43 kolonistugor men lämnade det sen helt utan vidare åtgärd. Nu då till dagens dilemma inne på Hilleshög har samma gifter plus en massa andra använts. Kommunens tjänstemän erkänner att de inte kan och Arbetsmiljöverket erkänner att de inte heller förstår. De litar helt på den konsult som Kommunen betalt för en rapport inför köpet. Arbetsmiljöverket borde rimligen kontakta Länsstyrelsen eller naturvårdsverket för ett opartiskt utlåtande. Att blint gå på bara konsultens uppgifter är oprofessionellt och obegripligt. När ondskan får ett ansikte i okunskapen så ska anställda i Enklajobb bara jobba på. Vem företräder Kommunal vid mötet med kommunen, Arbetsmiljöverket och konsult?

Ole Rudolfsson (S)

Vad sker med vildbina?

I buskaget finns det gott om vildbin, upplyser dagens insändarskribent,

Jag brukar vara ute och promenera i Karlslundsområdet. Särskilt området kring IP.

Vad är det som ska hända mellan sista fotbollsplanen och parkeringen?
Alltså i den änden där Gullstrands gymnastiksal ligger. Vid min promenad upptäckte jag blåa markeringar på marken, intill buskaget. Skall där byggas eller breddas?
Jag undrar om ansvariga vet om att buskaget huserar tusentals vidbin?
Tas det hänsyn till dessa?
Vildbin börjar bli sällsynta och vi behöver dessa små varelser!
Det är en fröjd att komma en sommardag och se och höra dem jobba!
Får vi behålla dem?
Vänligen
Eva Sturesson
Medborgare i Landskrona

 

SVAR DIREKT

Hej,

Exakt hur den sista ytan efter den stora hybridplanen ska utformas är inte bestämt.
Parkeringen utanför Guldängens Idrottshall ska finnas kvar  men exakt utformning är inte klart ännu.
Tack för informationen om vildbin – det tar vi med oss in i projektet.

Med vänlig hälsning

Maria Jonason
Projektchef Stadsledningsförvaltningen / bitr. Projektägare Karlslundsprojektet

När matkön växer och makten tittar bort…

Det är något med Landskrona i decemberljuset… något som skaver som en sten i skon. Människor huttrar i köer för en matkasse som kostar tjugo kronor… barn som håller sina föräldrar i handen… blickar som söker värdighet i en stad som blivit allt hårdare. Och ändå… där borta vid havet… lyser strålkastarna på ännu ett VIP-event… ännu en bandklippning… ännu ett projekt som ska glänsa över verkligheten.
På min lunchrast sitter jag med en kaffekopp som hunnit kallna… och läser än en gång om utsatthet… fattigdom… och det där djupa politiska oengagemanget som liksom lagt sig över Landskrona som en dimma. Varje artikel är ett eko av samma historia… att människors behov växer… medan makten krymper bort från sitt ansvar.
Och Torkild… Treklövern… de fortsätter sin marsch genom visionsritningar och glittrande broschyrer. De talar om framgång, utveckling, havsutsikt… som om allt går åt rätt håll bara man tittar tillräckligt långt bort. Men den som vågar se nära… ser en annan bild. En rad människor i en kö som blir längre… en volontär som suckar över tomma hyllor… en diakon som försöker hålla värmen både i lokalen och i hjärtat.
Det är som att vi lever i två städer samtidigt. En som glänser i reklamen… och en som gråter i skuggan.
Treklövern klipper band… men människorna klipper kuponger. Politiker skålar i glas som aldrig sinar… medan volontärer ibland inte ens får in pasta att fylla kassarna med. Det blir som två parallella hjärtan… ett som slår för makten… ett som slår för folket. Och det är folket som bär rytmen… som håller värmen… som ser till att någon får mat på bordet när ingen annan gör det.
Det märkliga… det sorgliga… är att stadens själ inte längre speglas i stadens ledning. Den finns i matkön… i händer som sträcker sig efter bröd… i företagaren som startar en insamling… i kyrkan som försöker trolla med det lilla som kommer in.
En stad mäts inte i sina fasader… utan i sina famnar.
Och just nu… famnar Landskrona sitt folk bättre än Treklövern gör. För medan politiken vandrar längs strandpromenaden… vandrar andra längs Regeringsgatan med hjärtat i halsgropen och en matkasse i handen.
Det är i det skavet… i den kontrasten… som något håller på att brista. För en stad kan inte glänsa när magen är tom. Den kan inte utvecklas när människorna faller. Den kan inte ledas av någon som inte längre ser dem som står rakt framför honom.
Och då… då återstår bara en fråga som ekar genom decemberdimman:
Vem ska bära Landskrona… när Treklövern slutat göra det?
Camilla Magnusson