Det jag dock har fått lära mig om denna vackra stad under alla dessa år är att allt som skiner är inte guld.
Idag vilar det ett mörkt moln över staden, något som ingen invånare vill uttala sig om. Vågar man säga det så sker det i det tysta och inget man vill lyfta så att de som styr hör det. För att då sker det som i en demokrati ska vara absolut förbjudet. Repressalier eller kollektiv bestraffning.
Tystnadskulturen har nästan blivit förlamande farligt för denna stad. Och sorgen över att dess invånare lider av dessa hemska symptom verkar inte vara något som oroar stadens ledande politiker eller tjänstemän.
Istället för att följa stadens ledord där Bemötande, Resultat och Ansvar är i fokus så arbetar man ständigt i den motsatta riktningen. Dessa ack så viktiga ledord har jag så många gånger hört gäller inte för ALLA utan bara för oss som arbetar på golvet. Tänk att i detta fria vackra land och i denna landets krona arbetar människor som inte ens känner att det mest grundläggande som ett gott bemötande är för dem. Vackra ord skrivna på papper men utan något innerligt innehåll.
Som ett exempel på det har vi den styrande maktens senaste förslag om att bolagisera omsorgen. De som arbetar inom omsorgen skriker idag efter förbättringar. Men får inget gehör. Så istället för att lyssna på sina anställda och skapa förutsättningar så vill man istället minska insynen, skapa osäkrare anställningar och möjliggöra för att i framtiden inte ens behöva ansvara för det mest grundläggande inom välfärden. En bra omsorg är något vi alla borde ha en grundläggande rättighet till. För alla vill vi väl att när den dagen kommer och vi behöver att någon tar hand om oss, då ska förutsättningarna finnas där. Att våra mammor och pappor ska kunna få mer än ett hej vid dörren, maten serverad i all hast eller där man knappt har tid att säkerställa att de har förstått vad de säger nej till. För tiderna som de anställda har med sina kunder varierar från 13 minuter, 9 minuter, 20 minuter. Ja, en absurdum när man ser siffrorna på papper så här.
För när man bolagiserar så gör man om omsorgen i detta fall till ett aktiebolag. Aktiebolagets främsta syfte är att tjäna pengar och ingen vill driva något som man inte gör en vinst på och speciellt inte Landskrona stad. Man pratar om vinsterna med detta system men berättar inte om det man riskerar att förlora eller det som har en övervägande risk att bli sämre. Det är som med allt annat i den här staden, man fokuserar på det som skiner mest och hoppas att ingen ska märka skiten bakom den vackra fasaden, otryggheten, tystnaden och rädslan.
För låt oss vara ärliga, hade man verkligen brytt sig om varenda krona så hade man inte erbjudit chefer drömavtal, se bara vad Christian Alexandersson fick. Sådana avtal erbjuder inte staden medlemmarna i Kommunal, ja förra året tyckte de inte ens att medlemmarna i Kommunal var värda 120 kr mer i månaden i löneökning. Men helt plötsligt så ger man sken av ett starkt ansvarstagande där man ska få tillgång till några extra miljoner till en verksamhet som genererar ca 1,3 miljarder kr om året. En droppe i ett redan förorenat hav.
Man väljer att inte investera i människan, man ignorerar personalens rop på åtgärder, man ger inte de som gör jobbet en krona mer än vad man måste. Så då är väl min fråga legitim, för vem gör man det? Inte för medlemmarna i Kommunal. Inte för stadens invånare. Men kanske för de i ledande positioner, där BRA inte gäller och ingen ändå vågar säga något. Så Landskrona får fortsätta att skina och ingen ska behöva ta ansvar.
Nina Sehovic
Kommunal
Kävlinge-Landskrona
