Årets konstrunda pågår mellan den 7 och 16 april. Medverkande är hela 108 konstnärer från nordvästra Skåne. En av dessa är Eva Rödseth som efter tio år i Argelès-sur-Mer i franska Katalonien nu flyttat till Landskrona.
Något av det första hon gjorde var att kontakta Landskrona Direkt för att fråga om hon fick ställa ut sin konst på redaktionens väggar under konstrundan. Vi tackade ja och nu har vi träffat Eva Rödseth och hennes sambo Rolf Persson. Det blev ett långt snack om allt från barndomsminnen och skolgång till tankar om konsten och dess olika tekniker.
Du är född i Simrishamn, uppvuxen och utbildad i Göteborg och har bott i Frankrike. Hur och varför hamnade du i Landskrona?
– Det är slutet på min turné, säger konstnären och skrattar.
– När vi bodde i Frankrike så var vi med i ett projekt där man bytte lägenheter och så gjorde vi med ett par från Landskrona. Och då upplevde vi staden som trivsam, naturskön och avslappnad. Så vi sa på ett tidigt stadium att om vi skulle flytta tillbaka till Sverige så skulle det inte bli Helsingborg, där vi bott tidigare. Beslutet föll på Landskrona.
Vem är Eva Rödseth?
– Det är en väldigt djup fråga. Men på det mer ytliga sättet så var jag barnet av två kreativa och viljestarka föräldrar. Redan som liten hade jag ett stort intresse av att teckna och måla. Och som ensambarn så fick jag ofta sysselsätta mig själva. Jag utvecklade ett bildspråk som var fantasifullt, fullt av sagovärldar. Jag var väl runt sju år då.
Hur var din skolgång?
– Jag upplevde skolan som förbålt inskränkt och fyrkantig. Så jag fyllde skolböckerna med dekorationer. När jag slutade gymnasiet kom jag sedan in som yngsta elev på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Det var rätt så tufft. Under fyra dagar fick jag göra olika prover.
– Jag hade föresatt mig att arbeta med kläddesign så jag gick en linje som hette produktdesign 2. Men när jag gick ut så rasade Teko-industrin ihop totalt. Och där stod jag med min portfolio och jag kände mig inte färdigutvecklad. Därför sökte jag till Hovedskous Målarskola och där var det verkligen en kreativ miljö som riktade sig till måleriet. Där fanns det kunniga lärare som ställde upp i vått och torrt, säger Eva Rödseth.
Därefter blev det ett uppehåll i konstnärskapet på heltid.
– Efter Hovedskous Målarskola tog jag en paus då jag träffade min förste man, fick mina barn och målade på hobbybasis. Sedan hade jag många extrajobb som de flesta konstnärer. Solariebiträde, delikatessbiträde, städerska, … ja allt möjligt. Jag arbetade även som konstpedagog i över tio år på bildningsförbund men också på gymnasiet. Jag har också haft universitetskurser.
De flesta har ett jobb och så extraknäcker dom som konstnärer. Men du har alltså gjort precis tvärt om?
– Ja. Och jag känner mig priviligierad att kunna jobba med något som samtidigt är ett stort intresse. Det förstod jag tidigt.
Hur var det att vara konstnär då jämfört med nu?
– På 1970-talet var det annorlunda jämfört med idag. Det var helt andra förutsättningar. Det var nog lättare att få extrajobb. Det var även lite mjukare kulturellt. Framför allt så var inte konstnärsmiljön så stylad – den var inte så kuraterad. Det var inte så marknadsorienterat. Klimatet var nog mer tillåtande.
Är det rent av snobbigare idag?
– Det kan jag inte uttala mig om. Men galleristerna idag är väldigt medvetna om vilka konstnärer de vill ha. Konkurrensen från hela bilduttrycket är stor. Det finns så mycket idag, till exempel konst på tryck och även digitalt.
Beskriv dig själv som konstnär.
– Att uttrycka sig med ord är inte min största begåvning. Men i måleriet får jag arbeta med att uttrycka mig. Jag har inte inordnat mig i ett konceptuellt tänkande. Men jag har ändå skapande konst. Jag har gått en speciell väg. Det finns en tråd. Jag har alltid dragits till att måla människogestalten. Det är centralt i min motivvärld. Sedan har motiven ändrats och landskapen kommit in. Men framför allt så är det ljuset. Ljuset är inspirationen. Motivet är bara en förevändning för att hitta och arbeta med ljuskällan.
Var det ljuset som gjorde att du flyttade till Frankrike?
– Delvis. Det var olika skäl. Som mycket ung vistades jag i södra Frankrike. Faktiskt inte så långt ifrån där vi kom att bo. Och jag älskade atmosfären. Jag kände mig hemma där. Så när vi pratade om att flytta så var Frankrike på kartan.
– Men så klart hade ljuset betydelse. När man är där nere så bärs man av en ljustemperatur som vibrerar. Och det blev en stor omställning i mitt måleri. Jag hade en färg-och ljustemperatur inom mig från Göteborg. Sådant har man i sitt system. Sen kom jag till Skåne och då förändrades den. Och när jag sedan flyttade till Frankrike så for färgskalan upp i topp.
– Det var också en speciell känsla att inte vara känd av någon när man flyttade ner. Det var som att skriva ett nytt blad. Det var skönt. Jag är inte känd här heller men här har man sin historia. Det hade jag inte där. Vi bodde i Frankrike i tio år. Det är lång tid.
Beskriv tiden i Frankrike.
– Vi bodde i Argelès-sur-Mer i franska Katalonien. Det ligger vid Medelhavet två mil norr om den spanska gränsen. Konsten skiljer sig en hel del där nere jämfört med här. Det kom 125 000 spanska flyktingar till byn när Franco tog makten i Spanien på 1930-talet. Argelès-sur-Mer hade då 3-4000 invånare. Snacka om flyktingvåg. Många av spanjorerna stannade kvar och det har påverkat konsten motivmässigt. Det var ju väldigt dramatiskt och det finns kvar i måleriet.
Har du själv politik i ditt måleri?
– Det kan man säkert läsa in om man vill. Jag målar gärna kvinnor och då kan betraktaren ju tro att jag är feminist.
Efter tio år i värmen och ljuset så styrde ni kosan åter norrut
– Ja, sedan slutet av november ifjol är jag tillbaka här men jag fortsätter att måla franska landskap. Det förebygger mitt humör. Det där med humör är något man får arbeta med. Här uppe måste man vara påhittig för att hålla uppe ångan. Man får mycket gratis söderöver. Hade jag fötts där nere så kanske jag inte ens blivit målare.
Längtar du tillbaka till Frankrike?
– Ja det gör jag även om det inte alltid är enkelt att leva utomlands.
Men nu är du tillbaka i Sverige och då är Konstrundan ett givet val?
– Det fanns ingen tvekan att jag skulle vara med på Konstrundan nu när jag flyttade tillbaka. Det är ett unikt koncept och det betyder mycket för mig. Det är mycket besök och uppmärksamhet. Det är kul att vara tillbaka och få möta den svenska publiken.
Du har ställt ut på Konstrundan tidigare, närmare bestämt på Örenäs Slott.
– Ja. Jag ställde ut där under Konstrundan i 14 eller 15 år i följd. Jag måste tacka min kära konstnärskollega Azita Sassanian som jag ställde ut tillsammans med. Hon var där ett år innan och sen kontaktade hon mig och frågade om vi skulle ställa ut tillsammans. Och det gjorde vi och det blev riktigt bra.
Beskriv din konst så enkelt som du kan.
– Skulle det vara enkelt, frågar Eva Rödseth och skrattar.
– Jag kan inte beskriva min konst. Men jag kan säga att vart jag än vänder min blick så ser jag det som är vackert. Det är verkligen så. Det är som att jag har en radar i mig. När jag sedan målar så uttrycker jag mig med min färgskala så fullödigt som möjligt. Jag återkommer till motiv där jag hittar ljuset och vill berätta om det. Ljuset, det vill säga solen, driver ju den här planeten och ljuset vibrerar och det försöker jag fånga upp. Det är min inspiration. Sen finns det ett uttryck i de gestalterna jag målar som man ska kunna uppleva.
– Det jag skapar med handen för in något av ens eget element i materialet och på det viset är man alltid en del av det man skapat. Det är skillnad på saker som är tillverkade av en maskin eller för hand. Man känner att det finns liv i det som är handgjort, säger Eva Rödseth och beskriver hur det kan var när hon står vid sitt staffli.
– Det är ganska roligt när jag står och jobbar utan att fatta vad jag gör. Jag hör olika slags musik. Plötsligt kan jag höra tysk musik. Sen kan det komma någon schlager eller någon visa och då matchar det motivet. Man associerar på något vis.
Men har du inte musik på när du målar?
– Nej, jag kan inte ha det där. Det hörs. Men jag önskar mig en annan ateljé.
Vill du vara helt ifred när du skapar din konst?
– Det är så mycket som ska kalibreras inne i huvudet på något sätt. Sedan ska man hålla kvar det medan man jobbar. Blir man då avbruten så får man börja om från början igen.
Vad använder du dig av för tekniker?
– Jag började att måla med olja de första tio åren. Sedan fick jag problem med mina luftrör. Sedan dess arbetar jag med akryl. Men jag tycker att jag har utvecklat tekniken ganska väl. Jag arbetar mycket med tunna skikt som jag bygger på varandra. För att få den där, säger konstnären och leker med fingrarna, upplevelsen av det där mjuka djupet som inte är för lent, något som har en viss kärvhet.
– Det är svårt med akryl på ett sätt. Oljan har mycket kropp. Det kan vara svårt att uppnå med akryl.
Hur mycket målar du om dagarna?
– Det är väldigt olika. Normalt har det väl varit åtta timmar om dagen men den senaste tiden har det inte varit så mycket i och med att vi flyttat till Sverige. Det har tagit tid att få i ordning i vårt hem. Så det är inte lika mycket som förr.
Med tanke på ljuset. Målar du mer på sommaren än på vintern?
– Nja. Jag målar kanske mer på vintern. Faktiskt. Men jag får klara mig med det ljuset som jag har. Jag har två små fönster i min ateljé idag.
Hur kan det komma sig att du målar så många kvinnor?
– Det är för att jag är en kvinna och har lättare att gestalta en kvinna.
Är det självporträtt?
– Nejdå. De är ju 30 år yngre än mig. Men jag tycker det är roligt. Jag sätter på dom rokokoperuker och allt möjligt. Det skojiga är att man får göra som man vill.
Har du humör?
– Jag var rödhårig när jag var yngre. Då hade jag ett Rödseth-humör men nu när jag har blivit lite äldre så har jag blivit mer timid.
Vad har du för inspirationskällor i konstvärlden?
– Olle Skagerfors i det svenska gänget. En göteborgsmålare som jag tycker hade ett anslag som nästan var orientaliskt. Han gestaltade dom där goa grabbarna i Haga. Det var mycket svärta i hans konst. Men också akvarellens skimrande ytor. Det var en kombination precis som i livet. Det blev väldigt vackert.
– Sedan tittar jag mycket på franska målare. Cézanne betyder väldigt mycket. Han arbetade så strukturellt. Han byggde med måleri. Han hade formmässiga förenklingar i landskapsmåleriet. Sedan älskar jag Monet för han är så romantisk.
Vad har du för tips till unga konstnärer?
– Det ser helt annorlunda ut idag jämfört med när jag började måla. Men viktigt och värdefullt är att hitta det som är ditt eget sätt och språk att uttrycka dig i. Våga gå hela vägen. Det har med livet att göra. Bli inte för konceptuell för snabbt. Personligen så tror jag på motståndet men jag är kanske gammeldags.
Besök Galleri Direkt under Konstrundan
Utställningen på Galleri Direkt, Gamla Kyrkogatan 21 (in på gården), under Konstrundan kommer att bestå av tavlor skapade under en längre period.
– Jag har ju en del nytt men det ska bli kul att även visa upp sådant som jag gjort tidigare. Det blir lite av en retrospektiv utställning.
Öppettider
Vernissagen äger rum på långfredagen den 7 april och utställningen pågår till och med den 16 april. Eva Rödsetht är på plats på galleriet följande tider: Påsk- och helgdagar 10-18 och vardagar 16-19.
