Som tågpendlare läste jag igenkännande Thomas H Johnsson inlägg här för ett tag sedan. Efter ett par driftmässigt katastrofala år skrev jag till Kollektivtrafiknämnden för att klargöra om man gör något för att stabilisera tågdriften i denna, en av Sveriges mest folktäta regioner. Jag fick svar från Carina Zachau, som tecknade en bild av att man från både politiskt håll och från Skånetrafiken försöker nå fram till de organisationer som svarar för olika delar av driften. Detta svar fick jag 2022. Men två år senare kan man ju konstatera att det inte blivit bättre, överhuvudtaget. Fler avgångar, javisst. Men ingen pålitlighet överhuvudtaget i tågtrafiken. Faktiskt bara värre. Det kanske är riktigt att man försöker påverka. I så fall kan man undra hur situationen hade varit utan de insatserna. Hade man stängt tågtrafiken helt då? Jag vill dra mig till minnes att man bl a lyckades undvika en hel nedstängning för några år sedan, då Trafikverket upptäckt flera hundra rälsskador på banan mellan Helsingborg och Lund. Man lyckades hålla en elementär trafik igång ändå, till slut. Ska man kanske ändå räkna det som en delseger, värt några röster i nästa val?
Men på det hela taget blir det faktiskt bara värre och värre. En arbetsvecka en tid tillbaka kom jag hem på planerad tid endast en dag av fem. Och då menar jag inte några minuters försening, utan 30 minuter till 2 timmar sen, utan någon som helst förutsägbarhet. Det skulle aldrig vara möjligt att vara småbarnsförälder och tågpendlare; inte heller om man arbetar ombord. Och detta avser något som är en del av landets essentiella infrastruktur.
Sannolikt ligger mycket av problematiken i detta systemhaveri – för det är precis vad det är – i ett ansvarsmässigt kaos vad gäller både drift, underhåll, trafikplanering… Ett samlat ansvar finns var? Alla aktörer ser endast sin lilla bit. Och vart ska då en vanlig medborgare vända sig? Till er politiskt ansvariga. Ni måste se till att detta kaos arbetas bort, operativt och strategiskt. På alla politiska nivåer. Nu.
Slutligen vill jag till alla er som kör och bemannar tågen, och er som på andra sätt arbetar med att hålla trafiken igång, rikta ett ärligt menat tack. För att ni härdar ut en i många fall kaotiskt och oförutsägbar arbetsvardag, för att ni ändå försöker se till att både människor och gods kommer fram. Tack! All heder till er.
När det fungerar är tåget en oslagbar pendlingsform. Effektivt och bekvämt, och man kan arbeta ombord samtidigt som man kan njuta av det vackra landskapet som rusar förbi utanför fönstret.
Men för nu känns det allt mer som att den totala tågtrafikinfarkten snabbt, mycket snabbt, kommer allt närmre. Politiker och tjänstemän – gör något nu, innan allt faller samman! Och ja, kanske borde det vara obligatoriskt för våra politiker att själva använda kollektivtrafiken, så att man får känna på hur det är. Tågtrafiken är till för alla, inte för någon andra rangens medborgare vars liv och arbete inte ses som så viktiga. Vars arbetsdag och privatliv man kan slå sönder med elfel, fordonsfel, spårfel, signalfel, spårspring, personalbrist…
Mikael Lindgren