Idag är stallarna på Säbyholm tomma och ljuden som hörs kommer från barnen på Säbyholms Montessoriskola. Annat var det när Eiwor Rickad växte upp och hade sina lekkamrater på gården.
– Däruppe bodde förvaltaren David Blidfors, han var snäll och jag lekte med dottern Margareta, minns Eiwor och pekar upp mot byggnaden som nu hyser delar av Montessoriförskolan.
– I den byggnaden bodde dessutom ladufogden och allra överst hembiträdet.
Historien om Säbyholm finns nu nedtecknad i bokform, ”Säbyholmarna”, och medförfattare är många med egna erfarenheter från livet på gården.
– Det började som en studiecirkel 1993 som sedan blev till en utställning året därpå och då tyckte vi att det fanns material för en bok och nu är den äntligen färdig, förklarar Eiwor Rickard som i egenskap av ordförande för Arbetarrörelsens Arkiv varit en av de ansvariga för projektet.
Av boken framgår att Säby Ladugård, som den hette då, var kungsladugård under Landskrona slott fram till 1791 med varierande danska och svenska ägare.
Överste Corfitz Cook köpte gården 1791 och via friherre Adolf Coyet kom statsrådet Bror Cederström att ta över verksamheten och han försökte förvandla gården till ett modernt jordbruk.
Dock gick han i konkurs 1848 och då började ägarna bakom nybildade Skånska Sockeraktiebolaget kasta sina blickar på gården som inköptes några år tidigare.
Drivande i bolaget var grosshandlare HJ Mattsson i Göteborg och industrimannen Frans Henrik Kockum i Malmö.
Verksamheten kom att ledas av Mattssons svärson Justus Tranchell som kom att skapa ett centrum för sockerproduktion i Landskrona.
Familjen Tranchell kom sedan att dominera gårdens verksamhet i många år och Eiwor Rickard minns fortfarande de ogifta systrarna Tranchell som bodde i den stora vita villan.
– Jag minns när systrarna var döda så skulle huset tömmas och allt kastades ut på gårdsplanen. Där hittade jag en fin parasoll och porslin som jag har kvar än idag.
Boken ”Säbyholmare” speglar de svåra arbetsförhållande som rådde för lantarbetarna på Säbyholm och en av medförfattarna är Eiwors mor, Margit Rickard som skriver och berättar om hur hon kom tillsammans med morföräldrarna som ung flicka hösten 1920. Hon var då sex år gammal och på gården fanns 36 arbetarfamiljer och gott om barn att leka med.
– Men livet var inte enkelt, det handlade om arbete från tidig morgon till sena kväll, ett mycket slitsamt liv, förklarar Eiwor Rickard under vår rundvandring på gården och plötsligt stannar hon upp och pekar mot en stängd port.
– Där låg mejeriet och varje dag kunde vi köpa färsk mjölk där.
Margit Rickard skriver och berättar om hur hon och många andra barn fick jobba med betorna, ett tungt och slitsamt jobb på gården. Hon träffade också maken Erik som jobbade på Säbyholm och där kunde de också flytta in i sin första lilla lägenhet.
Hemmet präglades av socialdemokratins värderingar och för Eiwor var den politiska hemvisten ett naturligt val.
Efter avslutade studier till lärare och arbete i Helsingborg flyttade hon med familj åter till Glumslöv och valdes in i kommunfullmäktige 1974 och fungerade som förste vice ordförande i elva år, var ordförande i kulturnämnden 1986 till 1991 och är sedan 1991 ordförande i Arbetarrörelsens arkiv.
– Men nu tänker jag sluta, nu har jag gjort mitt och andra får ta över, menar Eiwor som nybliven pensionär upptäckt körsången.
– Att sjunga tillsammans är en härlig upplevelse.
Lika härligt var inte alltid livet på Säbyholm, men att vandra runt på den stora gården väcker många och starka minnen till liv och nu finns dessa nedtecknade i bokform för alla som vill veta mer om Säbyholmarna och deras öde.
