Jag var elva år och vi var bara där ett par gånger. Men det kändes stort. I skolan fick vi lära oss mycket om Landskrona och dess historia. Alla talade om Festivalen. Överallt fanns affischer. En speciell stämning låg över staden. Allt handlade om Landskrona.
Minns att vi tittade på de nordiska husen och att det var spännande att gå in i dem. Speciellt det norska huset där jag minns en massa mysiga prång.
Vi såg Robertino, en italiensk sångare, på vallgravsscenen. Han var väldigt populär då och sjöng ” Oh sole mio” så tanterna fick tårar i ögonen. Det måste ha varit när Hyland sände sin Hörna på Citadellet.
Sen minns jag att kungen skulle komma på invigningsdagen. Alla politiker och andra potentater med respektive var inbjudna att komma. Alla ombads hälsa på kungen. Tror att det var en speciell invigningsceremoni. Min far var en av de inbjudna och de gick dit i kostym och finklänning.
En granne hade skrämt upp min mor med att hon måste lära sig att niga för kungen, vilket min far tyckte var ett ”himla trams”.
Det blev dock någon sorts antiklimax, eftersom kungen inte alls hade lust att nedlåta sig till att hälsa på folket. Utan bara svepte förbi. Min far var dock lättad över att slippa ”kungafjäsket”.
Lena Nilsson
