På senaste fullmäktigemötet diskuterades Torkild Strandbergs önskan att få spendera våra skattepengar i vapenfonder.
Liberaler och moderater pläderade för, men Elvir Mesanovic (MP) gick emot sin ledare eftersom han upplevt krig som barn.
Socialdemokrater och vänsterpartister gjorde gemensam sak med SD och gick emot förslaget. Torkildstyret såg ut att förlora omröstningen.
Men då bad SD om ajournering och i pausen bytte de fot och rättade in sig i ledet med L och M.
Visserligen hade formuleringen ändrats något och pengarna skulle nu satsas i vad som räknades som ”snällare” vapenfonder.
Elvir yttrade sig nu inte heller emot resten av Treklövern. Lite krig tålde han tydligen, men inte mycket. Exakt hur mycket krig han tyckte var acceptabelt fick vi inte veta.
Däremot var det nog en lättnad för både Torkild och honom att hans lilla uppror inte gjorde att Torkilstyret förlorade omröstningen. Istället gick ärendet på återremiss. Jag fick en känsla av det kanske delvis var ett spel för gallerierna.
Genom SD:s ynkliga vändning blev det tydligt att en röst på SD är en röst på Torkild och vice versa. Torkildstyret och SD är sammangjutna.
Det stod också klart att demokratin inte bara är i fara i Landskrona utan den är också eliminerad av Torkild. De eventuella debatter som uppstår är också ett spel för gallerierna.
Första maj demonstrerar jag för demokrati och varje människas fria vilja.
Lena Nilsson
