Barnens röster når mig genom mitt öppna fönster,
ett sammelsurium av ljusa ljud frambringade av små människor
med stora röstresurser.
I ett gathörn står fem tonårstjejer och fnittrar över något som
visas i en mobiltelefon.
Från en av bakgårdarna ropar en mamma ner till sin flicka,
att maten är klar.
En pojke på väg till den lilla parken studsar sin fotboll mot trottoarens tegelbeklädnad.
Dunk, dunk, dunk.
Rösterna vittnar om olika ursprung, staden är i sanning kosmopolitisk.
Det är en vanlig vardagskväll med vardagliga bestyr och vanliga människor.
Jag dricker sakta min kopp te, tar in gatans liv i mitt vardagsrum.
Och jag tänker:
För somliga är dessa ljud oväsen, något som helst borde finnas någon annanstans.
För mig innebär de hopp. Hopp om att nya generationer tar över efter oss.
Hopp om att denna mosaik av olika kulturer sammansmälter till något gott.
För oss alla.
Och jag tänker:
Att dessa sista strålar av solen som fridfullt sjunker ner i horisonten,
betyder att människor också måste stålsätta sig för ännu en natt av terror.
I olika delar av världen.
Och jag tänker:
Att denna betraktelse skulle kunna vara skriven av en annan fotograf.
I Mariupol, Charkiv, Aleppo, Homs, Grozny.
Innan de första bomberna föll.
