På en presskonferens där Treklövern nyligen presenterade sitt politiska program för den kommande fyraårsperioden hade Den Käre Ledaren, Torkild Strandberg (L), smaklösheten att på frågan om det är ”business as usual”, skämta om att det är ”på gränsen till nordkoreansk stabilitet” enligt rapporter i media. Den som har varit med i Torkild Strandbergs Treklöverstyre, som jag har varit en gång i tiden, vet hur strängarna dras. Det är värt att påminna även i detta forum, att cirka hälften av Liberalernas kandidater från valet 2018, valde att inte ställa upp för omval 2022. Det finns åtminstone en anledning till detta!
När jag var ersättare i miljönämnden, mandatperioden 2003-2006, var vi borgerliga partier i opposition. På ett av våra borgerliga förmöten till nämnden visade det sig i en fråga, som det brukade göra på den tiden, att vi inte alls tyckte likadant som den styrande Socialdemokratiska majoriteten. Vi – Moderater – som jag tillhörde då, hade vice ordförandeposten i nämnden, eftersom vi var det största borgerliga partiet. En ganska tydlig självklarhet på den tiden då det begav sig. Så, i den moderatledda borgerliga gruppen, bestämde vi oss för att vi skulle rösta på ett avvikande sätt i en särskild fråga. När vi så bestämt oss i den borgerliga gruppen, säger plötsligt en dåvarande Folkpartist att han bara behöver ringa till Stockholm till Torkild Strandberg för att fråga vad han tycker i denna fråga och hur de dåvarande Folkpartisterna ska rösta just i denna fråga.
Vi Moderater i gruppen trodde inte våra öron första gången detta inträffade. Torkild Strandberg var ledamot i Sveriges Riksdag och var inte vald till miljönämnden i Landskrona. I regel brukade de som satt i en nämnd få lov att agera med frihet under ansvar i nämnden. En ganska grundläggande princip i en demokrati är ju det där med maktdelning och maktfördelning. Man ska inte ha en lirare i Riksdagen som pekar med hela handen i detaljfrågor om hur det lokala partiet ska agera i en enskild nämnd. Om Torkilds parti ville bestämma färdriktning för sitt parti, hade de all möjlighet att göra detta innan vi satte oss på ett borgerligt förmöte innan nämnd. Men icke, med järnhand styrde Torkild Strandberg sitt lilla parti redan på den tiden, från sin höga post i Riksdagen.
Jag har sett tillbaka på detta tillfälle många gånger och varit med om flera incidenter i politiken i Landskrona därefter, där jag sett hur den demokratiska värdegrunden brister mer och mer hos Torkild Strandberg och hans anhängare Torkildisterna. Det senaste i raden av förslag från Torkildisterna är att Stadshus AB, eller skämtsamt Stadshus BA (för Börje Andersson, som inte ens är folkvald), ska nominera kandidater till de kommunala bolagsstyrelserna. Ännu ett avsteg från en sund och god demokratisk värdegrund. På gränsen till nordkoreansk stabilitet, var det ja. Ett skämt inte helt utan bitter eftersmak.
Marko Huttunen
