När man läser en Jonas Esbjörnssons inlägg gällande bla. utsattheten i Karlslund , så frågar han sig vad Torkild Strandberg (han personligen?) skall göra åt saken , eller vad han inte gjort.
Det nämns att från Socialdemokratiskt håll behövs mera sociala åtgärder , Men , jag ställer frågan , vilka eller vilket i denna ändlösa rad av sk. ”sociala projekt” har egentligen burit sådan frukt, att det har lett målgruppen i fråga, från bidragsberoende , till egen , icke bidragsfinansierad anställning ? Man är inte mindre bidragsberoende för att det finns en affär (som brändes ner) , eller ett lokalkontor för fastighetsägaren (som ständigt förstördes) , och att bara satsa på sociala åtgärder , när det inte ger något tillbaka , annat än för diverse projektledare på arbetsförmedlingen , eller dylikt , är att ge falska förhoppningar.
Jag tror att det som främst fattas i hela frågan vad man skall göra åt den höga arbetslösheten bland vissa av samhällets grupper, är när man skall börja kräva eget ansvar att göra sig anställningsbar.
Det stod att läsa nu om 92 elever som inte klarade kraven (och dom är sannerligen inte höga) för att komma in på gymnasiet. Den första frågeställningen som brukar komma är , vad gör VI (eller man) för att dom skall halka in på banan igen. Frågan bör kanske vara , vad dom själv tänker göra åt det , för att inte hamna i ett framtida liv med , i stort sett , bidragsberoende. Varför skall kravet bara ligga på skattebetalarna att se till att dom börjar bli närande, i stället för tärande ?
Detta gäller även dom som är föremål för ”utsattheten” i många utanförskapsområden (och i övrigt med). Det duger inte att vi har samhällen , eller normer , där man i stort kan glida livet igenom på diverse bidrag , för att man själv inte har drivet , eller orken att ta del av den ofantliga mängd utbildningar (ofta helt skattefinansierade) som finns , för att med egen kraft ta sig ut från den s.k. utsattheten.
Svenska samhället har i årtionden försökt med en omhändertagande socialpolitisk lösning , som säger att det är Staten (skattebetalarna) som skall , helt utan krav , få personer att sysselsätta sig med saker som samhället inte efterfrågar , utan bara är för att frisera arbetslöshets statistik. Men , varför inte kräva eget ansvar och deltagande i dom sektorer som dels passar dom , men främst inom de områden som det råder arbetskraftsbrist inom. Vi har inte råd att skicka en hög patriarkala män på drejarkurs för att få dom att ändra sitt genustänk , när det är tex. busschaufförer vi behöver.
Så , återigen , och avslutningsvis , utan tydlig kravbild från samhället, kopplad (tex. bidragsindragning) med någon form av inskränkningar i samhällets skyddsnät , så kommer utsatta områden att rota sig djupare.
Mvh//Tony Petersson
Asmundtorp
