Det råder ett avgrundsdjup mellan vad vi vet om hjärnan och vad vi vill veta. Det kan man till viss del också påstå om framtida konsekvenser av klimatförändringar. Torkild Strandberg har inte gått till val på att vara expert i frågor om översvämningsrisker. För det ändamålet finns konsulter som i bästa fall håller kommunen uppdaterad vad gäller nya forskningsrön och rekommendationer. Hur är det egentligen med alla undersökningar som gjorts genom åren, har de bara lagts till handlingarna? Det kanske ligger i makthavarnas intresse att lugna sina undersåtar, även om det i bästa fall rör sig om en stilla förhoppning. Tänk ett framtidsscenario där det behövs murar, vallar, barriärer och hamnförstärkning för att skydda Landskronas bebyggelse och infrastruktur. Då borde kanske faktiska åtgärder kunna skönjas i miljön redan nu? För närvarande är knappast några politiska poänger som kan hämtas på klimatanpassningar eftersom det kräver stora långsiktiga investeringar.
Annorlunda tycks det förhålla sig med det s.k Europaspåret. Där rör det sig inte om förhoppningar utan en fast övertygelse från makthavaren. En liten detalj. Uppfarten är tänkt att anslutas till E6. I en tjugo år gammal översvämningsmodell av framtida 100-årsvattenstånd kommer stora delar av de centrala delarna i Landskrona kommun att ligga under vatten. I denna beräkningsmodell har det inte tagits med risker av översvämning på grund av uppspolningseffekt relaterat till de förväntade högre vindhastigheterna. Översvämningar kan sträcka sig ännu längre in i bebyggelsen. Lägg därtill skyfall med längre varaktighet. Inga energi- och klimatplaner i sig hjälper, det är först när de omsätts i handling. Kommande generationer kommer att undra över vad kommunpolitikerna sysslade med. Om Gotlands makthavare plötsligt kom på idén att det förträffliga vore att bygga en bro till fastlandet skulle hon troligtvis kunna underbygga det med öbornas gillande och göra det till en kommunal angelägenhet.
Lennart Larsson
