Vi har inte tid! Vi orkar inte göra mer. Inte springa fortare.
Vi jobbar 8 timmar om vi har tur. Oftast behövs det någon som jobbar lite mer, lite ofta och helst inte med övertid. För det får inte kosta i pengar. Men det får kosta i liv.
Våra liv!
För när vi slutar kämpa för oss själva så visar vi kommande generationer att det inte är lönt att försöka. Och arvet efter den solidaritet som våra far- och morföräldrar kämpade så starkt för låter vi bara gå upp i rök.
Det har gått mer än 130 år sedan den stora demonstrationen som gav oss 8 timmars arbetsdag.
Idag förvinner den sakta. Men vi orkar inte, säger vi. Vi orkar inte visa att vi vill ha det bättre.
Men det jag är mest rädd för är när kommer vi att orka?
Är det när arbetsgivaren har köpt upp all semester, vår övertid är 400 timmar, jag stänger ensam med 15 barn kvar eller när lokalen jag ska städa är dubbelt så stor men tiden halverats.
Eller blir det den dagen när jag sitter hemma i soffan, för trött för att orka resa mig för att hämta en kopp kaffe. Jag vänder blicken mot hallen och där ligger hon, sovandes på golvet i hallen. För trött för att ens orka gå in. Barnet som jag orkar allt detta för. Hon som ska kunna ha det bättre än jag.
För vem? Till vilken pris? Hur länge och varför?
När är det rätt tid att visa att vi är värda mer?
1 maj är den dagen vi har, vi kan väl börja med den.
Nina på Kommunal Kävlinge-Landskrona
