Att området kring rådhuset och affärsgatorna utgör Landskronas hjärta är väl något som vi alla spontant känner och kan vara överens om. Men stadens lunga? Det måste vara området kring Sockerbrukshamnen, med sin friska och luftiga stämning och härligt marina karaktär.
Detta område är unikt. Det förenar en stor öppenhet och vidd – en känsla av hav och äventyr – med en sammanbunden, helgjuten bebyggelse som kransar hamnarnas vattenytor. Från Tranchellska palatset, via Stadshuset, vår marinkyrka Sofia Albertina och Bergsoehuset till de charmigt och organiskt blandade byggnaderna längs Nyhamns östra kaj, finns det ett underliggande, harmoniskt ackord. Det är marint, det är historiskt och det är – mest av allt – gemensamt. Här bor man, men framför allt: här möts man. Det är detta karaktärsdrag hos området – Landskronas lunga – som en klok och framåtsyftande stadsplanerare omgående skulle ta fasta på.
Denna fiktiva stadsplanerare skulle givetvis inte missa chansen att än mer betona områdets marina och charmigt gammaldags atmosfär. Jönsaplan, som bara ligger där och väntar som en glömd, aningen nedsolkad pärla, skulle återfå sin status som Västra torget från 1700-talsplanerna. Den nya, vackra Peter Brobergs bro skulle få central betydelse. Bostadshus skulle byggas, javisst, men låga byggnader som inte döljer den intagande gamla bebyggelsen. Restauranger skulle lokaliseras dit, javisst, men små mysiga ställen med somriga uteserveringar vid kajen, inte något i stil med dagens planer som bara liknar hiskliga turisthotell på Mallis. En park skulle anläggas, en brygga byggas längs kajen, en segelskuta med sommarservering ankras invid. Ja, så snart helheten hade stått klar för planeraren, skulle idéerna ha flödat – ingen av dem dyrare eller mer orealiserbar än de fula kolossbyggnader som planeras idag, snarare tvärtom.
För övrigt råder det ingen brist på förebilder, vare sig i Sverige eller i motsvarande småstäder i Danmark och Tyskland. Där har man insett värdet att av framhäva och göra tillgängligt sitt genuina, historiska arv, inte av några akademiska skäl utan som ett led i ett strategiskt ekonomiskt tänkande för hela staden. – Men Landskrona? Oavsett vem som styr i Stadshuset tycks man ha fastnat i en 1960-talsmässig syn: en oreflekterad beundran för det så fint moderna, storskaliga och nya; alltså just det som dessvärre alltid visar sig åldras och förfulas och förfalla snabbare än något annat. Och parat med denna beundran ett förakt, eller kanske bara dum oförståelse, inför det som folk faktiskt vill ha: genuina mötesplatser med hög mysfaktor!
Detta är ett föråldrat tänkande, kära kommunledning. Det leder Landskrona in i en återvändsgränd, inte minst i förhållande till det resultat ni syftar till: att få fler skattestarka invånare till staden. Även om man kallt planerar för en sovstad – vem vill bo i ett 60-talsbetonat sovgetto? Till sist kan man inte längre locka med ”havsnärhet”, om vyn fullkomligt stängs igen av betongklossar.
Vi som bryr oss om Landskrona, dess hjärta och lungor och dess genuina anda – låt oss samlas i ett uppror mot dessa kallsinniga planer att förfula och förstöra vår stad! Låt oss visa hur många vi är, och hur varmt det ligger oss om hjärtat. Vi kan försöka påverka beslutsfattarna i en vettig riktning – lyckas vi bara delvis, är det också en seger, och lyckas vi inte alls, har vi åtminstone inte hängts i tysthet.
Gudrun Back
