Första maj är inte bara en ledig dag. Den är ett av de tydligaste kvarvarande uttrycken för arbetarrörelsens historia i det offentliga rummet. En dag som bär minnet av de konflikter, organiseringar och uppoffringar som formade stora delar av det moderna Sverige.
När Sveriges statsminister och partiledare för Moderaterna skriver i sociala medier att han kan njuta av en glass utan att behöva tvingas gå i något tåg, kan det vid första anblick framstå som en lättsam kommentar. Men i sin kontext får formuleringen en annan tyngd. Den placerar en historiskt laddad dag i samma kategori som ett vardagligt fritidsval, och riskerar därmed att minska dess betydelse.
Det handlar inte om att någon måste delta i en demonstration. Första maj har aldrig varit ett krav att delta i. Den är knuten till en politisk rörelse som genom långvarig organisering förändrat villkoren för arbete, trygghet och demokratiskt inflytande i Sverige.
Arbetarrörelsens historia handlar inte om symbolik i första hand, utan om konkret förändring. Rätten till åtta timmars arbetsdag, starkare arbetsrätt och sociala trygghetssystem växte fram ur en kollektiv kamp, ofta i direkt motsättning till den politiska och ekonomiska makten. Första maj blev ett uttryck för den kampen, inte bara en tradition vid sidan av den. När den typen av historiskt laddade uttryck möts med en retorik som i praktiken likställer dem med ett individuellt val mellan att delta i ett tåg eller äta en glass, uppstår en förskjutning i hur vi talar om historien. Det är inte nödvändigtvis en medveten nedvärdering, men effekten blir ändå att arvet tonas ned.
Det kan uppfattas som en form av respektlöshet, inte i en moraliserande mening, utan i betydelsen att avståndet till den rörelse som format mycket av dagens samhälle blir onödigt markerat. Särskilt när det kommer från en politisk ledare vars parti historiskt stått i tydlig kontrast till just de frågor som Första maj representerar. Samtidigt pågår en bredare förskjutning i hur politik uttrycks. Kollektiva erfarenheter ersätts i allt högre grad av individuella perspektiv. Det gäller språk, symboler och sättet vi förstår politisk handling på.
Det gör inte Första maj mindre relevant. Snarare blir dess funktion som påminnelse viktigare. Inte om att alla ska tänka likadant, eller delta på samma sätt, utan om att dagens politiska verklighet inte uppstod av sig själv.
Frågan som kvarstår är därför inte vad någon väljer att göra en specifik dag i maj. Utan hur vi som samhälle väljer att tala om den historia som gjort de valen möjliga från början.
Ronnie Niby (S)
