Landskrona har under många år fått höra att bidragsberoendet minskar. Det är förstås något positivt. Om färre människor behöver försörjningsstöd är det bra, både för den enskilde och för kommunen.
Men det finns en ganska enkel fråga som jag tycker att vi borde ställa:
Har människorna slutat behöva bidrag – eller har de bara börjat få pengarna någon annanstans ifrån?
Det är en viktig skillnad. Om en person tidigare fick försörjningsstöd från kommunen och sedan får aktivitetsstöd när personen deltar i ett statligt arbetsmarknadsprogram, har kommunen fått en lägre kostnad. Men personen har fortfarande ingen lön från ett vanligt arbete.
Pengarna kommer bara från en annan del av det offentliga.
Det betyder inte att arbetsmarknadsprogram är dåliga. Tvärtom kan de vara ett viktigt steg på vägen till arbete. Men vi måste skilja på att någon har lämnat kommunens försörjningsstöd och att någon faktiskt har blivit självförsörjande. Det är här jag tycker att Landskronas politiker borde vara lite mer försiktiga med att slå sig för bröstet. För samtidigt som vi får höra att bidragsberoendet har minskat finns det fortfarande omkring 2 500 arbetslösa Landskronabor. Över tusen har varit arbetslösa i minst ett år och över 500 i minst två år.
Då är det rimligt att fråga: Vad lever de av?
Alla får naturligtvis inte försörjningsstöd. Vissa får a-kassa. Andra får aktivitetsstöd eller andra ersättningar. Några studerar och andra står av olika skäl helt utanför arbetsmarknaden. Men det är just därför siffran över försörjningsstöd inte berättar hela historien. Det går att minska kommunens kostnader för försörjningsstöd utan att lika många människor för den skull har fått ett arbete. Det här är egentligen ganska lätt att förstå om man tänker på sin egen ekonomi.
Om jag varje månad betalar en räkning på 10 000 kronor och nästa år får någon annan betala samma räkning åt mig, har min egen kostnad minskat. Men räkningen är fortfarande betald.
Och om jag samtidigt säger att jag har blivit ekonomiskt oberoende bara för att någon annan tagit över räkningen, skulle de flesta nog höja på ögonbrynen. Det är ungefär den frågan vi behöver ställa om arbetslösheten. Landskrona har dessutom vuxit kraftigt. Vi har fått tusentals nya invånare sedan mitten av 2000-talet. Men fortfarande står en stor grupp människor utanför arbetsmarknaden. Därför borde vi kanske sluta använda minskat försörjningsstöd som det viktigaste måttet på framgång.
Den intressanta siffran är en annan: Hur många människor har gått från offentlig försörjning till ett riktigt arbete med egen lön?
Det är den siffran jag skulle vilja se. Inte hur många som lämnat kommunens försörjningsstöd. Inte hur många som placerats i ett arbetsmarknadsprogram. Inte hur mycket kommunen har sparat. Utan hur många människor som faktiskt fått möjlighet att försörja sig själva.
För det är väl ändå det som är målet?
Torkild Strandberg har under många år talat om arbetslinjen och om vikten av att bryta bidragsberoendet. Då borde det också vara möjligt att redovisa resultatet på det sätt som betyder mest för den enskilde:
Hur många gick från bidrag till jobb?
Det är en betydligt mer intressant fråga än hur många som har försvunnit från kommunens kostnadskonto. För ett minskat försörjningsstöd kan vara ett tecken på att människor fått arbete. Men det kan också vara ett tecken på att kostnaden har flyttats någon annanstans.
Det är skillnaden mellan att minska en kommunal utgift och att lösa arbetslösheten.
Och det är den skillnaden Landskrona förtjänar ett tydligt svar på.
Ronnie Niby (S)
