Jag flyttstädar. Det låter bättre än att ”döstäda”. Men är ungefär samma sak. Att rensa i gamla lådor och pärmar. Det kommer att bli lättare i framtiden. Några knapptryck på en dator rensar ut sådant som tar lång tid att göra idag. Pärmar, lådor och kartonger. Jag är där nu. De första (!) flyttkartongerna har anlänt och packningen har kommit igång. Det tar tid. Nostalgi, minnen av alla sorter som det lätt att fastna i. Det som då för femton- tjugo år sen var framtiden har nu passerat sitt bäst före datum.
En svart plastsäck full med overhead-bilder. En låda full med anteckningar från konferenser och alla dessa ledningsseminarier som jag varit med om. Och själv anordnat. Inlägg i skoldebatter och små patetiska tal på sommaravslutningar. Jag rensar utan att fälla tårar. Jag ler lite lätt och skrattar åt somligt. Jag skakar lätt på huvudet åt annat. Kanske lite bedrövad över att de bilder som finns på mina overhead är lika aktuella fortfarande. Samma frågor och samma problembilder. Och framtidshorisonten tycks bara ha flyttats framåt. Paradigmskiftet, som kom att prägla mycket av vårt förändringsarbete ligger nu femton – tjugo år tillbaka. Den troedska paradigmpilen, som så pedagogiskt beskrev och förklarade varför vi inte skulle göra mer av samma finns på många, många av mina overheadbilder. Tack, Troed Troedsson! Du hjälpte mig att förstå nödvändigheten, att sluta göra mer av samma. Att hitta ny vägar och idéer. I backspegeln och i kartongen av allt det gamla ser jag resultatet av ett utvecklingsarbete som var drivkraften i mitt och många andras engagemang under den tid, när skolutveckling verkligen betydde utveckling. Inget ensamarbete förvisso. Inte jag eller mitt. Utan vi! Tillsammans med mycket kreativa och professionella medarbetare pågick ett spännande utvecklingsarbete.
Det tar tid att rensa. Innan jag måste se den oundvikliga sanningen i ögonen – att nu är den tiden över för mig. Mycket kommer att hamna i containern för brännbart på återvinningscentralen. Men det känns inte svårt och inte konstigt. Ett paradigmskifte för femton år sen kan inte längre vara ett skifte. Det måste ha blivit det nya nu. I väntan på – eller om det redan är här – ett nytt skifte. Kanske en ny paradigm. Som skall ledas av nya kreativa och professionella utvecklare i skolan som skall komma fram till samma slutsats – det går inte att göra mer av samma
Jag känner, är tacksam för och vet att jag har fått vara med under en fantastiskt rolig och aktiv tid i den svenska skolans utveckling vilken jag nu lämnar efter femtio år! Jag kom ut som folkskollärare 1967 har under detta halva decennium hunnit med de flesta uppdrag inom skolsystemet. Som bonus under de senaste sex och ett halvt åren som förtroendevald dvs skolpolitiker.
Skolans utveckling har inte varit/är inte en enkel resa. Det vet vi alla. Och resan har bara börjat. De stora förändringen sker när den dag tills kommer, när samhället inser/förstår att dagens skola har sina rötter 1842 och att den till sin grundstruktur inte har ändrats. Att det är hög tid att verkligen se framtiden i vitögat. Bortom den horisont som jag ännu ser finns en annan skola. Omstartad från grunden.
Många gånger har jag och många med mig kört huvudet i väggen. Det finns stunder när jag sökt tröst i den s.k. sinnesrobönen som lyder ungefär så här: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Orden – acceptans, mod och förstånd är nyckelorden. Det är det tre förhållningssätt som beskrivs i den s.k. sinnesrobönen.
Det är kloka ord och en bön att luta sig mot när det inte går som man tänkt. När man känner sig besviken eller förbannad. Uppgiven och kanske beredd att kasta in handduken. Det har funnits många tillfällen under åren.
Men jag hittade en fortsättning:
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt eller orätt… låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam…
Den viktigaste egenskapen alla måste ha som arbetar i skolan eller ansvarar för den är att kasta handskar i stället för handdukar. Bita ihop och tänka att – nä nu djävlar! Och ta striden!
Bryta normer, regler, traditioner och vanor och dåliga beslut. Gå emot alla som står i vägen och inte alltid vara som det numera kallas PK. Det gäller även för pedagogen i mötet med eleven. I varje situation handlar det om att hitta en väg att ta sig förbi hindret. Annars uppstår ingen utveckling eller lärande. Allt blir som vanligt.
Jag har kastat många handskar under min femtio år. En del minns jag tydligt. En del påminns jag om när rensar i pärmar. När jag svänger in på återvinningsstationen. Många ligger långt tillbaka i tiden. Några ligger i närtid.
Men allt går att förändra!
Leif Olin
