Efter en lugn promenad med hundarna i Axeltofta Fritidsförening på söndagsmorgonen, känner jag ett otroligt lugn i själen. Här sitter man på verandan och tar morgonens första kopp kaffe, och man hör tyst mummel i trädgårdarna. Ett äldre par vandrar sakta och tittar på blommorna som prunkar i trädgårdarna, är detta himmelriket på jorden?
Men sen kommer den oroliga känslan i magen, samtidigt som koltrasten kallar på sin maka. Ett vansinnesbeslut vände upp och ner på vår värld.
Vi har under veckan som gått, mobiliserat flera arbetsgrupper, vi har haft många möten, vi har pratat när vi mött varandra, delat den oro som nu ligger som en möglig filt över vårt vackra fina område.
Vad händer nu?
Vad händer nu? Vilka planer smids i kommunhuset? Har vi ens sått ett litet frö av sans i Torkild Strandberg och hans anhängare? Hjälper det vad vi än gör?
Att marken här ska bli ett naturområde tror vi inte alls, det kommer att exploateras, och blir det inte bostadsmark (när väl om 5 år man “upptäcker” att utredningen inte stämmer, så lär det bli lagerhallar som växer upp i Axeltofta Fritidsförening.
Det jag ser är ett enormt stöd från så många Landskronabor, är så glad att vi har den stöttan, det jag också ser är att alla dessa människor också är de som går till val om 2 år. Så räddar vi inte området med allt vi arbetar fram, så kanske ,om det finns någon balans i universum, så sitter mina barnbarn och barnbarnsbarn här i min trädgård och tar sin första kopp kaffe en söndagsmorgon om 20 år.
Camilla Magnusson
Kolonist på Axeltofta Fritidsförening
