Jag känner en kärleksfull människa. Hon betyder mycket för mig och min dotter.
Hon är 75 år.
Hon har diabetes och har fått tre doser covidvaccin.
Hon har ett sår som behöver vård. Det är svart av nekros. Det finns vårdpersonal som sett detta sår bli svart. Då ger man henne morfin. Morfin sänker blodcirkulation och syresättning i blodet, det gör hennes sår värre, hennes diabetes farligare för henne.
Istället för att operera såret och hjälpa henne tillbaka till hälsa sätts åtgärder in som slussar henne till döden.
Morfin sänker blodcirkulationen.
Nu fick hon även en stroke.
Man sätter in ”palliativ vård”
Man väntar på att hon ska dö. Med ett stort svart sår och kroppen full av morfin.
Så går det till ….
När jag var 20 år arbetade jag som undersköterska på geriatrisk rehab. Människor som fått stroke blev intensivt rehabiliterade.
De blev vårdade, fick operationer och röntgenutredningar, sjukgymnastik, om de behövdes för att hjälpa dem. Inga svarta sår förekom överhuvudtaget. De åtgärdades.
De flesta promenerade vinkandes ut från avdelningen med en käpp. Några kom till vårdboende. Oerhört sällan fick någon palliativ vård.
Min älskade vän, min dotters älskade släkting – betyder ingenting i vårt samhälle idag. Hon fick ingen operation.
Istället får hon morfin och stroke. Och mer morfin.
Nu väntar de på att hon dör.
Hon är 75 år.
Monica Drexler Bergman
