En människa med ett brutet ben ska inte behöva möta en sjukvård som är mer trasig än benet. En äldre människas värdighet ska inte räknas i kronor och ören, utan i den omsorg hon behöver. Ett barn ska möta en skola där viljan att lära ut är större än viljan att spara. Och den som står utan arbete ska mötas av ett samhälle som erbjuder en väg in, inte en stängd dörr.
Detta borde vara självklara utgångspunkter för ett välfärdssamhälle. Ändå riskerar dessa människors verklighet att hamna i skuggan när politiken fastnar i förhandlingar om makt, positioner och ministerposter.
Trots allt fokus på regeringsbildningens längd, är det verkliga problemet är inte bara hur lång tidregeringsbildningen tar. Det är vad som till slut bildas. En regering ska inte komma till av rädsla för ett extra val. Den ska bildas ur en politisk samsyn och en gemensam riktning för landet. Vad är egentligen värdet av en regering där partierna lyckats enas om vem som ska styra, men inte om vart Sverige ska?
När kompromisserna blir så många att den politiska riktningen suddas ut återstår till slut bara en gemensam nämnare: viljan att behålla makten och vad som än sägs är det inte ett samhällsbygge. Det är ett maktbygge.
Den som väntar på en operation behöver mer än ett maktbygge. Eleven i en skola där besparingskraven väger tyngre än undervisningen behöver mer än politiska pressmeddelanden. Den äldre som får sin omsorg anpassad efter kommunens budget snarare än sina behov behöver mer än löften. Människor behöver en politik som har en riktning och en regering som faktiskt kan genomföra den.
Här har samtliga politiska partier ett ansvar. Det duger inte att kräva kompromisser av motståndaren men vägra dem själv. Det duger inte att tala om demokratins betydelse samtidigt som man behandlar väljarnas mandat som brickor i ett förhandlingsspel. Det duger framför allt inte att låta rädslan för ett extra val bli den främsta drivkraften bakom ett regeringsunderlag.
I egenskap av socialdemokrat önskar jag inte ett extra val. Det skulle kunna vara politiskt ofördelaktigt och riskera att återskapa samma parlamentariska låsningar. Som medmänniska kan jag däremot inte låta mitt partis intresse av politiskt inflytande väga tyngre än människors behov av ett fungerande samhälle. Finns det ingen samsyn om Sveriges grundläggande politiska riktning, då finns det heller ingen anledning att konstruera en regering till varje pris. Då måste väljarna få säga sitt igen. Ett extra val är inte alltid ett misslyckande. Ibland är det mer demokratiskt att gå tillbaka till väljarna än att försöka pressa fram en överenskommelse som saknar politisk mening.
Arbetarrörelsen byggde inte folkhemmet, kämpade fram ATP och 40-timmarsveckan genom att samla ministerposter. Den gjorde det genom en tydlig idé om vilket samhälle som skulle byggas och för vem. Det var politiken som skulle tjäna människorna, inte människorna som skulle anpassa sig efter politikens maktambitioner. Den principen måste gälla alla partier. Demokratin är inte deras egendom. Väljarnas förtroende är inget frikort att förhandla bort.
Samhället behöver inte en regering till varje pris. Samhället behöver en regering som vet varför den finns, vilken riktning den ska ta och vilka människor den är till för om priset för att behålla makten är att överge den politiska viljan, urholka demokratins förtroende och låta människors behov vänta, då är det inte regeringsmakten som ska räddas. Då är det demokratins mening som måste försvaras.
Vilgot Lindberg
