Det började en mulen dag i oktober. Ett set för avföringsprov damp ner i brevlådan. Det blev liggande till mitten av november. Jag sket i det s a s. Sände slutligen in det till Karolinska i Stockholm. Svar erhölls efter någon vecka att de hade hittat mikroskopiska mängder blod i avföringen och jag skulle bli kallad till vidare undersökningar. Så hände, en skopiundersökning/nånting i Helsingborg. Väl där körde de in en slang i rövhålet, med en kamera monterad. Gjorde inte direkt ont, men var väldigt obehagligt. ”Åhå, vad har vi här, en liten polyp, den avlägsnar vi”, sade doktorn. ”Åhå, vad har vi här då?”, fortsatte han, ”en cysta, det blir vidare undersökningar!” Så var undersökningen slut och efteråt fick jag genomgång och ett sakligt och professionellt bemötande. Det bemötandet har genomgående fortsatt! ”Du blir igen kallad!”
Jag vill inte att det förs in i journalerna, sade jag innan jag gick. Doktorn undrade varför. För istället in det i annalerna! Han skrattade gott, så det hade han nog inte hört förr.
Helgen avnjöts tillsammans med en gammal kollega från sjön. Assorterade delikatesser från Lappland, rödvin därtill och en 88 till dessert. Cigarr och dyr jävla cognac till kaffet. ”Du, Janne”, sade han, ”den där filmen från rövhålet ditt, den kan du prova att skicka in till Oscarsgalan”! Bästa dokumentär, typ. Eller varför inte spelfilm, det mesta är ju skit ändå”….. Våra diskussioner fördes långt in på småtimmarna…
Några dagar senare, på väg till Helsingborg. Kallad till mag/tarmkirugi. Inga speciella tankar. Jag är väl gammal nog för att dö, var min konklusion. Far min dog vid 67, själv är jag 66. Väl framme blev jag mött av en trevlig sköterska och en doktor. Sköterskans namn var underbart och säkert taget, precis som mitt: Svensson. Doktorns namn gick heller icke av för hackor: Janne! Läste häromdagen om en kändis vid namn van der Phoel (direkt översatt: Från Pölen) som också tagit sig namnet Svensson. Tydligen var det hans Mors flicknamn, annars måste Skatteverket fråga bland annat mig, för godkännande!
Nå, där stod de, doktorn och sköterskan. Jag låg i framstupa sidoläge med bästa sidan upp och doktorn vispade runt sitt finger i tarmkanalen (analkanal, nya ord hela tiden). Plötsligt blev doktorn konfunderad och lämnade rummet. Han återkom med ytterligare en doktor. Som även han stack in ett finger. Känner du?, sade han och jag förstod att jag plötsligt hade två fingrar i fisringen. Sköterskan och mina ögon möttes. Jag sade glatt till henne att hon också skulle stoppa in ett finger, så hon inte kände sig utanför. Hon tappade hakan!
Det visade sig att jag även hade förstorad prästinna, flåt prostinna, flåt prostata och jag förstod att det senaste doktorstillskottet var en urolog. ”Det blir operation efter helgerna i januari och fyra veckor före och fyra veckor efter, får du inte dricka alkohol”.
”Vaffan det var ju i förrgår!”, utbrast jag och tänkte vidare; alla helger åt helvete……! ”…..permanent stomipåse..” fortsatte doktorn. ”Va!? Ska ni sy igen arslet!? Vad ska då min pojkvän säga?!” Efter en sekunds konstpaus fortsatte jag… ”men jag kan ju alltid ge honom en avsugning…!” Nu hängde hakorna på både sköterska och doktor, så jag var tvungen att tillägga att jag bara skojade. Jag fick bara bleka leenden till svar.
Körde hemåt, funderade på var närmsta systembolag var. Det blev Råå. Väl hemma korkades en dyr jävla cognac upp, åtföljt av en del dyra jävla hantverksöl. Nu skulle kvällen ägnas åt existentiella tankar, följt av en baksmälla med ännu mer existentiella tankar! Så blev det inte! Den enda vettiga tanken som kom var från det militära: GILLA LÄGET! (vari jag inte hade Råå i tanke) Vilket jag redan, undermedvetet funderat ut. Somnade. Inte klokare.. eller klokare, vad vet jag?
Jag fick ånyo en vit jul, förra gången upptäckte de blodproppar i lungan och ville lägga in mej lillejulafton. Jag vägrade och konsensus uppnåddes genom att jag fick ta blodförtunnande sprutor själv. Nu fick jag avboka en massa planerade middagar i Skåne. I oktober flög jag upp till Kiruna med en tom resväska. På hemvägen var den fylld med olika godsaker som ren, älg, röding, kallrökt torskfile, valbiff etc, etc….. Aldrig i livet jag tänkte inmundiga detta utan ett gott vin. Det ligger f n i min frys och mognar. Det var t o m så att de ville ha betalt för övervikt på hemresan, men med ett glatt humör, kan man förhandla det mesta. I svårare fall får man lägga till en flaska visky! Man kommer även långt med något så enkelt som en påse wienerbröd! Denna jul firades med släktingar och alkoholfri öl.
Naturligtvis hade jag ringt barnen och berättat och tillagt att jag önskade mig i julklapp, en triologi i fem delar, vars titel är ”Liftarens guide till galaxen”. Detta fabulösa bokverk ger svar på meningen med livet och jag kände i mitt tillstånd, var redo att läsa om det. Tio dagars vistande på sjukhus (enl doktorn) skulle förgyllas med förståelse för detta. Nu kunde inte ungarna få tag i bokverket ifråga, på svenska, men som tur var kunde sjukhusbibliotekarien skaffa fram det. Och doktorns profetia om tio dagar gick också i stöpet. Jag blev utkastad efter fem dagar.
Förra onsdagen inställde jag mig 7.00. På kirurgen, operation, Hbg. Operationen tog hela dagen. På kvällen, när jag vaknat, hämtades jag upp till avdelningen av en sköterska.
”Jag har beställt enkelrum” sade jag
”Kommer inte på fråga” svarade hon.
”Jag snarkar!”
”Nej”
”Jag lider av skabb!”
”NEJ!”
”Jag tar emot prostituerade på rummet”
”Hm, vi får se”
Jag fick enkelrum. På min fråga om de fyllt på minibaren, fick jag till svar, att de hade de, men ville inte berätta var. ”Säkert på ert kontor”, kontrade jag. Ögonen gick på tvärs och jag fick en drömlös natt. Redan före frukost var jag ute i korridorerna och promenerade. Till häpnad för personalen. Iförd min japanska, färgglada kimono och sleddickor (gammelskånska för innetofflor), drogs alla blickar åt mitt håll. Ont i röven som fan hade jag, tillika mitt nya arselhål på magen, men med jävlarannamma och lite sisu som jag stulit från min finska fru före skilsmässan, skulle jag visa dem! Återstående dagar försökte jag åtminstone 10 minuter, varje timme, gå framåtebaks i korridoren. Vissa gav bud på min kimono, vilka jag bestämt avböjde. Men blir det fler sessioner på lassarettet lägger jag nog upp ett lager och tjänar en hacka. Har bekanta, fastboende i Thailand…
Dagarna förlöpte som en pilsk tik. Böcker, svammel med personal och medpatienter under promenaderna, ja tiden gick… En dag låg jag i sängen och tittade ut genom fönstret. Därnere syntes en strimma av Öresund. Jag tänkte:
Därnere breder sig Öresund
Där gäller ankring
I rummet ställer jag om,
ac:en till vädring
Så har de flyttat arslet
Till magen
Ändring i förändring
Men i plånboken
Gäller hundring..
Sände dessa tankar, via sms, till dottern. Varpå hon svarade att jag kommer att sluta som filosof. Så rätt hon hade! Under promenaderna i korridoren (rena Gökboet, vid eftertanke) hade jag funderat på hur man mäter volymen på en cirkel. Ideén hade jag fått genom att stirra ihärdigt på en av medicinmuggarna som sköterskorna glatt delade ut. Fyllda med morfintabletter och annat obestämbart. Jag gugglade! Erkända universitet påstod att det är omöjligt att mäta volymen på en cirkel, vilket bara sporrade mej. Eureka! Jag löste det! Inte svårare än Columbi ägg. Ska försöka få formeln på pränt. För intresserade kostar det minst en öl å valfritt uteställe att få del i denna teori. Formeln innehåller även pi. Vid sammanställning kom jag fram till att det måste läggas till några decimaler efter kommatecknet på pi och där räckte inte min dator till. Ska nuvarande decimaler räknas ut behövs det minst 300 kg A4-ark att skriva ner dem på. Som tur är har jag bekanta som jobbar vid amerikanska NASA (se föregående skrönikor) så där kan jag få hjälp med detta.
Jag provade min teori på städerskan som var från ett annat land. ”Vad tror du om att öka antalet decimaler på pi, kanske rent utav få ner värdet till 3,13. Och att i stället runda upp slutsumman till 2 decimaler”. Jag häpnade! Hon svarade på dålig, knapp svenska: Varför krångla till det? Låt pi vara 3,14! Varför gick hon där och städade!!??
Maten på etablissemanget å Hbg lasarett ska vi inte tala om. Helst inte……! Det bästa å min vistelse där var panerad fisk som var KOKT! Vid en av mina promenader åhördes enkonversation mellan två sköterskor av mitt elefantöra. ”Undrar vad de stackarna får till lunch idag då?” Innan den andra hann svara, hade jag sträckt in mitt huvud i deras bås och sade: ”Gröpe, som vanligt, antar jag!”
Det var väl att ta i, hörde jag långt bortifrån, när jag vandrade vidare. Vid ett annat tillfälle gick jag förbi en vagn där vår middag låg utportionerade tallrikar. ”Jaha, här står maten och kallnar”, sade jag högt för mej själv. I samma stund flängde en sköterska runt hörnet och hörde vad jag sagt. Var inte oförskämd, sade hon till mej. Och faktiskt skämdes jag efteråt. Flickorna och pojkarna som jobbar där är stundtals så inibomben stressade och ändå så väldans vänliga och rara. Såhär i efterhand, FÖRLÅT MEJ!
Sista dagen där, i måndags, mötte jag en medpatient gående med en grön sörja i droppåsen. Jag sade: ”Jaså det är vegetariskt idag!?” Han nickade sorgset leende…. Vi hade pratat vid flertal tillfällen och upptäckt att vi hade samma humor! Han var där för pallativ vård!
Så gick mina dagar där innan jag blev utslängd…. Ja… jo… måste berätta: I söndags kom en sköterska och undersköterska för att dra ut någon slags dräneringslang ur sidan på mej. Hade, och har fortfarande slangar tillkopplade, även härhemma. Jag frågade om det kommer att göra ont. Nädå, det skulle bara rycka till lite. Undersköterskan, unga tösen, satte igång, översköterskan övervakade. Då for fan i mej! Jag blinkade till henne med ena ögat, hon verkade vara med på noterna. Sen satte jag igång och vrålskrek och ojade mig när jag kände undersköterskans fingrar. Hon var helt förskräckt! När hon var klar vrålskrattade både jag och översköterskan, vilket i o f s inte var bra för mina operationsärr och ont gjorde det. Men det var det värt. Tösabiten förstod äntligen att vi drivit med henne och skrattade med. ”Allvarligt!”, sade hon, ”när du skrek som värst, funderade jag faktiskt på att sjukskriva mej efteråt!”
På mitt rum hängde en tavla föreställande ett par skeletthänder som grep efter en bunt filtercigaretter. Verket var döpt till ”Höstlöv”. Vid besök av en sköterska undrade jag om lämpligheten att hänga en sådan tavla i ett rum med cancerpatienter. Hon studerade verket och sade att det som är fint med konst är att vi alla uppfattar den olika. Sade hon och gick! Jag ropade efter henne: ”Ni har säkert kräftskivor här oxå…..”
Slutligen! I avskedets stund med doktorn……. sade jag: ”Det finns psykologer, sexologer, urologer…., får jag kalla Dig min analog?” Han tänkte en stund och svarade att det gick bra!
Janne Svensson
x- lästips: Liftarens guide till galaxen, av Douglas Adams. Glöm inte handduken….