”Jag kommer aldrig att glömma hur vi blev mottagna i Kyrkbacken av den där kvinnliga Lottasoldaten i sin gråa uniform”.
”Välkomna till Sverige!”, sa hon och sen vände hon sig till mig och frågade: ”Vill du ha lite choklad?”
Ole Philipson berättar sin historia för oss där vi sitter på Turistgården.
”Jag fyllde tolv år just den natten i början på oktober 1943 när min familj flydde från den nazistiska ockupationsmakten i Danmark och jag kommer aldrig någonsin att glömma smaken av svensk mjölkchoklad”.
Historia är som regel något man läser om i böcker eller möjligtvis ser som olika objekt på muséet i Landskrona. Det är sällan man har tillgång till det som kallas för en primärkälla – någon som var där, någon som överlevde, någon som fortfarande minns den där smaken av svensk mjölkchoklad.
Jag har bott på den här ön från och till i hela mitt liv och jag växte upp med historierna om kriget. Kalle Olausson måste ha berättat hundra gånger om hur han satt på taket till Jörgens Gård och såg bomberna explodera i Köpenhamn. Öns elektriker Anders Bengtsson som samarbetade med den danska motståndsrörelsen som telegrafist och fick medalj av den danska staten.
På vägen upp till Turistgården, eller House of Hven, som det numera är omdöpt till, möter jag min barndomsvän Per och han berättar om alla de enkla båtarna som låg nere i kyrkbackens hamn långt efter att kriget var över. Folk flydde över till Ven i allt från enkla kanoter till helt vanliga roddbåtar. ”Jag har en bild någonstans som min mamma tog”, säger han och kör vidare upp mot affären.
Det är 2024 och oktober är bara några dagar bort, och om jag förstår saken rätt så är det första gången sedan den där natten i oktober 1943 som Ole Philipson är tillbaks på Ven. Det var just hit till Turistgården som de kom för att övernatta efter att ha landstigit i kyrkbacken för åttioett år sedan.
På väggarna häruppe hänger massor av bilder från förr. Precis bredvid mig hänger en bild från beredskapsåren, två män som manövrerar en större kulspruta fastmonterad här uppe på Turistgårdens tak. Det var dessa svenska soldaters jobb att skrämma iväg Hitler och Göring. Nere på stränderna står Per Albin linjens fort kvar, precis som de gör i Landskrona.
Det har länge funnits en ambition att skapa en mer permanent utställning i Landskrona för den här biten historia om de hundratals flyktingar som tog sig över sundet för att undkomma förintelselägren.
Motståndsrörelsens män och kvinnor blandade med hundratals judiska flyktingar varav många till slut landade i Landskrona.
Det är därför vi samlas här idag, för att lyssna på en man som hunnit bli 93 år gammal och som 12-åring mellanlandade på Ven på sin flykt mot friheten. Ole Philipson håller ett tal om sin resa, hans familj är med, barn och barnbarn. Vi lyssnar alla andäktigt till hans berättelse och när han kommer till detaljen om det goda svenska mjölkchokladet så faller några tårar på hans kind och vi är flera andra som är uppenbart rörda.
För en stund är vi alla tolv år och på flykt och har precis stigit i land på Ven.
Han återkommer också till det här med ”välkommen till Sverige”, hur just ordet Sverige efter det alltid har varit en synonym för frihet. Jag kan se på de andra runt bordet hur de känner en stolthet över att Sverige just är ett land man kan fly till och inte ett land man behöver fly ifrån.
Kanske behöver vi påminnas om det i en tid när flyktingar många gånger i huvudsak associeras med problem och svårigheter. Att Sverige är ett land med en lång tradition av fred och öppenhet.
Efter lunchen på House of Hven så går turen ner till Kyrkbacken och det lilla hamnmuséet, och ännu en gång får jag känna en genuin stolthet över mitt ursprung. En god portion av de kyrkbackare som är engagerade i hamnen, historian och det lilla muséet har slutit upp och vi har en väldigt trevlig stund där nere på ljugarbänken.
Det är kanske en sliten klyscha men när jag står där med Torkild Strandberg och Pernilla Anderberg och lyssnar på Roy och Anders och deras historier om Hven så är det som att man verkligen känner historiens vingslag. Lite längre bort blir Ole Philipson intervjuad och filmad av Johan Dahlén från kulturförvaltningen och om något år så är detta tänkt att bli en del av en utställning på Landskrona museum.
Ett stort tack till Ole Philipson för att du delade med dig av din historia och också ett stort tack till alla Venbor som slöt upp och skapade en känsla av samhörighet mellan Landskrona och Ven.
En helt fantastisk dag för en historienörd och en härlig stolthet över vår svenska historia.
Måns Back Nilsson
