Det tog ett år och åtskilliga operationer innan han kunde lyfta en kamera igen – resultatet blev en ikonisk bild, en bild fylld av hopp och framtidstro, långt från det krig han tidigare dokumenterat. En bild vi alla kan relatera till; två barn på upptäcktsfärd inför livet som väntar dem.
Till Japan kom han senare återvända i helt andra ärenden; till kuststaden Minamata – mer om det i nästa artikel.
W. Eugene Smith hade tanken att fotografi kan förändra våra tankar, våra känslor – om vi kan tillgodogöra oss budskapet från en bild. Till viss del hade han rätt; bilder kan förändra vår syn på omvärlden, även om vi idag är så översvämmade av information och desinformation att det är svårt att veta vad som är sant.
Bilden på den nioåriga flickan Kim Phuc Phan Thi, svårt skadad av napalm förändrade vår syn på Vietnam-kriget. Avrättningen av en FNL-fånge på öppen gata av polischefen i Saigon, likaså. I vår tid är det övergreppen och de summariska avrättningarna av civila av ryska armén, bland annat i Butcha och Irpin som etsat sig in i mina näthinnor.
Som fotograf sökte sig Eugene Smith till de som behövde honom. Åtskilliga projekt och reportage handlar om den lilla människan i en värld de hade svårt att påverka.
Hans bildreportage om gruvarbetare från Wales, en Spansk by under Franco-tiden, läkaren Albert Schweitzers arbete i Gabon Afrika, Minamata-projektet, är legendariska reportage med ikoniska bilder. Han bar på en envetenhet och rättspatos som är unik i fotohistorien. Han beskrev sitt arbete i detta citat: I´ve never made any picture, good or bad, without paying for it in emotional turmoil.
Hans bilder är djupt humanistiska, de handlar om människans villkor under svåra – ibland livsavgörande situationer.
Han hade en stark röst. En röst som förvandlades till de två dimensioner som ett fotografi kan erbjuda. Helt fria från det navelskådande vi kan se i många bilder av dagens fotografi.
När fotografen Christer Strömholm 1997 blev uppringd av Hasselbladsstiftelsen då de meddelade att han skulle få Hasselbladspriset 1998 sa han ”NEJ” flera gånger.
Jag frågade honom varför. Ett av hans svar var att han hellre ville få Eugene Smith-priset.
Jag arbetade, levde tillsammans med Christer under den här tiden, i Höganäs. Förutom att vi delade stor respekt för Eugene Smith hade jag samma sätt att närma mig ett negativ som Smith i mörkrummet. Analysera, känna, bestämma mig för slutresultatet – ibland med blodlutsalt, bra musik och lite god whisky.
Det finns en integritet i Eugene Smiths bilder – liknande den som finns hos Christer Strömholm – en omedelbar känsla av att detta är sett, dokumenterat och en vilja att förmedla ett budskap. Till oss, betraktarna.
Eugene Smith dog 1978 av en stroke, 59 år gammal. Han lämnade livet med 18 dollar på sitt bankkonto.
ÖRJAN KRISTENSON
