Det är inte för intet jag kommer att tänka på en av mina favoritfilmer – Trading Places (Ombytta Roller på svenska) från 1983, av John Landis och med Eddie Murphy, Dan Aykroyd och Jamie Lee Curtis i huvudrollerna – där två äldre, förmögna finansbröder slår vad om att de kan göra en hemlös nobody (Murphy) till en rik och förmögen yuppie på Wall Street, samtidigt som de gör en rik och välbärgad yngling (Aykroyd) till en hemlös lodis. Vadet: En amerikansk dollar!
…häromdagen kom så bekräftelsen på att hennes kontoutdrag hos Skatteverket numera lydde noll kronor, och inte minus en krona.
Jag är inte särskilt insatt i Skatteverkets rutiner, har själv aldrig behövt gå någon större batalj med dem. Emellertid har jag ju hört från andra människor som exempelvis har blivit beskattade i förväg för framtida inkomster – från näringslivsverksamhet – som inte ens har existerat.
Men.
Jag vet att ett standardporto i Sverige för ett enkelt brev ligger på 18 kronor, även om det förstås torde bli något billigare med de frankeringsmaskiner som bland annat myndigheter använder sig av. Så klart skickas det mängder av brev från en instans som Skatteverket varje dag, så det är svårt att räkna på det men självfallet tillkommer det ju kostnader för såväl en frankeringsmaskin och en skrivare, som för papper, kuvert och bläckpatroner. Lägg därtill att åtminstone en anställd (troligtvis flera) på Skatteverket har haft min 14-åriga dotters ärende på sitt bord och även om man kan känna att det borde vara en tangentryckning här och där och sen var det klart, så är det sannolikt betydligt fler arbetstimmar som har lagts ner på det än så.
Jag kan säkert fortsätta i en evighet och hitta kostnader – och för all del då har jag inte vägt in den idag så omdebatterade miljöaspekten där alltså två brev har skickats hem till mig som vårdnadshavare, i två olika omgångar och med två olika transporter (transporter som säkerligen rullar på bensin eller diesel, samt framförs av en avlönad någon) – men det skulle ju ta för lång tid och ta upp dyrbar tid som jag exempelvis istället kan jobba eller handla på och således bidra till att skapa ännu fler skatteintäkter (jag skriver denna krönika utan ersättning, by the way).
För det är klart. Vad än det har kostat Skatteverket att driva in den här enkronan från min 14-åriga dotter (ja nä, jag drog den INTE från hennes veckopeng) – helt seriöst vågar jag inte räkna på det för jag tror att det skulle sluta i en rent skräckinjagande summa – så har ju samtidigt myndigheten så klart tagit höjd för detta och i processen dragit in skatteintäkter på till exempel nedlagda arbetstimmar och tankad bensin eller diesel i form av både skatt och moms. Skatteverket sätter så att säga Sverige i arbete, minst sagt.
Ja jo, jag försökte ringa dem för att få en förklaring. För i grunden undrade jag ju var det hade ”begåtts fel”, eftersom skatten på sparkonton så att säga oftast dras automatiskt vid årsskiftet, och således aldrig renderar i en merskatt. Yeah right, lycka till att komma fram… Så det blev ett mejl istället, efter en och en halv vecka kom ett byråkratiskt standardsvar:
”Inkomst av kapital är ett av inkomstskattelagens tre inkomstslag, de andra två är inkomst av näringsverksamhet och tjänst. Det handlar inte om att någon gjort fel utan det handlar om lagar och regler och politiska beslut. Anledningen till att ditt barn ska betala skatt kan bero på att barnet äger fondandelar och nu har beskattats för en schablonintäkt i inkomstslaget kapital. (…)”
Eller ”Förbannade förmyndarmentalitet”, som Roland Janssons karaktär Gösta Angerud säger i den första Sällskapsresanfilmen efter att hans felparkerade bil har bogserats bort.
Mikael Öhrn
*****
