Mitt i det fattiga lyser ibland någon stjärna lite starkare än andra och med stor förhoppning förblindas vi att tro att nu händer det, nu vänder det, nu ska vi få en stor prick på kartan, men det visade sig bara vara dåligt säljsnack igen och den gråa fattiga vardagen fortsätter. Det talas ibland om att det pågår någon slags fantastisk rosafluffig utveckling i staden i vinden, but I beg to differ. Fattigdomen kvarstår!
Den ständigt outnyttjade diamanten!
En outnyttjad tillgång, om man ska tala rakt och ärligt, som kommunen inte lyckats förädla genom åren är Pärlan i Öresund, Hven. Rent av en diamant, påstod den gamle borgmästaren Lennart Söderberg (M). Alla turer (no pun intended) med Ventrafiken genom åren behöver kanske inte radas upp här och nu. Och visst, det kanske har blivit mer posh med åren att skaffa sig ett sommarhus på ön och få komma närmare naturen i en villamatta där än på fastlandet. En statussymbol. Och det talas rent av om bubblande champagne i badtunnor. Gourmetrestaurangen House of Hven har exempelvis etablerat sig på ön och en matbit där är naturligtvis en fröjdefull kulinarisk upplevelse för smaklökarna, dock är det inte ett besök som alla plånböcker har råd med. Och övernattande turister har såväl på Hven som på fastlandet, enligt en nyligen publicerad artikel här på Landskrona Direkt, minskat dramatiskt. Vad har kommunen egentligen gjort med utveckling av destinationen Hven genom åren för att främja turismen på ön och bidra till kommunkassan? Om vi inte ska göra något vettigt av det så är det kanske bättre att sälja ön till högstbjudande? Köpenhamn, Malmö eller rent av Helsingborg hade nog lagt mer energi på att förädla diamanten. I helgen syntes Helsingborgs såväl förutvarande kommunstyrelseordförande som sittande kommunstyrelseordförande i Hvenvimlet. Torkild Strandberg syntes inte till, det är ju semestertider, kanske är han nere på kontinenten, fastnat i Europaspåret månne?
Enkla jobb eller långsiktig hållbarhet?
Åter till fastlandet. Samtidigt som en del törstiga och hungrande Landskronabor vallfärdar till strandkrogen på halvmånen för att äta och dricka gott och låta sig underhållas under palmerna och tälten, så dräneras restaurangerna i centrum på kunder. Det är inte bara det dåliga vädret som skrämmer bort restaurangbesökare, utan det är nog så att den totala efterfrågan har minskat. Men det är först nu, i dåliga tider, som det märks så pass tydligt som det gör.
Fler än 550 anställda hos arbetsgivare i Landskrona har blivit varslade under det första halvåret i år och fler riskerar det att bli till hösten. Arbetslösheten i Landskrona ökar mer än i andra skånska kommuner och hösten ser inte ut att bli fylld av solsken och regnbågar. Samtidigt som Landskronabor blir av med sina jobb i arbetsintensiva företag som funnits här i årtionden, så rear den styrande Treklövern ut prima jordbruksmark till företag som vill bygga inte så arbetsintensiva logistikverksamheter, som alltså inte är särskilt jobbskapande. Rear ut, eftersom marken är väl inte billigare i Helsingborg, Lund och Malmö? Företagen lockas väl inte till Landskrona för goodie bagen och den goda kommunala servicens skull? Och om man lyckas hålla två tankar i huvudet samtidigt, så talar mycket för att inom logistikbranschen förutspås en framtid som stavas automation, robotar och AI. Så vart människorna som blivit varslade ska ta vägen på arbetsmarknaden, är högst oklart i Torkild Strandbergs Landskrona. Så kallade Enkla jobb, väntar. Istället borde man kanske rikta in sig på något som gör Landskrona unikt. Vaddå, tänker du? Jo, Landskrona är geografiskt en kommun som ligger strategiskt helt rätt för en viss typ av företag. Att vara en kommun som kan erbjuda kombinationen hamn, järnväg och motorväg är högst ovanligt i vår del av världen, dessutom kan vi konkurrera på marknadsmässiga grunder. Istället för att dra nytta av förutsättningarna och bocka av hamn, järnväg, motorväg så kryssar Torkild Strandberg bara av motorväg till logistikcentrum. Synd, för Landskrona har denna unika kombination men har profiterat ohyggligt dåligt på det. Kanske är det värt att titta på, det låter åtminstone roligare än Enkla jobb. Enkla jobb till och med låter fattigt!
Demokratiskt underskott av rika
Även om det finns enstaka människor i staden som lyckats göra goda affärer genom åren och råkat befinna sig i Landskrona, så har jag inte hört överdrivet många framgångshistorier om människor som blivit särskilt rika på affärer som de lyckats med, just som en följd av att de bedriver verksamhet just i Landskrona. Kanske är det en kunskapsbrist hos mig och i så fall får gärna människor i mitt nätverk upplysa mig om just detta. Därtill finns en problematik kopplad till dessa människor som gjort enorm ekonomisk framgång i Landskrona, de håller sig i regel med mer än en armlängds avstånd från småstadspolitiken i Landskrona och springer inte ner de politiska partierna med önskemål om att få engagera sig i sann demokratisk anda och koka kaffe på Folkets Hus, vika kuvert åt Torkild på Storgatan eller prata politik med Moderaterna på… ja vart gömmer de sig nu för tiden egentligen, det sägs att de är hemlösa? Visst kan man ha tur att springa på någon av de framgångsrika på någon av stadens restauranger eller bensinmackar och växla några ord, men jag ser inte riktigt hur deras framgångsfaktorer sipprar ner till andra i kommunen, det verkar inte finnas något vedertaget arbetssätt eller metoder för spridande av deras kunskaper, erfarenheter, inputs eller som Torkild själv kallade det en gång i tiden, rådgivning. Rådgivarna gick i pension – och sen då? Fattigdom!
Konsultnota = fattigdom
Och det märks även i Sommar-Ekot – vilket inte är en produktion av Sveriges Radio utan – ett fenomen som uppstår på Stadshuset när sommarmånaderna infinner sig och som tar slut först när skolorna börjar. Bananrepubliken blir om möjligt ännu slöare, trögare och mindre effektiv i värmen. I vanliga fall har ju kommunens verksamhet blivit effektiviserad och slimmad så till den anorektiska grad att kläderna nästan trillar av Fru Justitia och Fru Prudentia som vaktar stadsvapnet, näringsdroppet är på väg. Resultatet blir att i brist på kunskap inom organisationen så får sakkunniga konsulter hyras in till dyra pengar. Tjänstemän släcker bränder för att de inte har den rätta bemanningen bakom sig som de behöver för att kunna driva en fungerande verksamhet. Kunskapsbrist är fattigdom. Och även här gör sig fattigdomen påmind. På tal om konsulter, var det någon fick in Europaspårskonsulten på Lodrätt 2?
Fronta muséet med elegant turistbyrå i glas
Landskrona vill vara en mötesplats, en träffpunkt och en någonstans på jordklotet som människor besöker och kanske flyttar till. Någon restaurang med ambitioner skulle ju sätta Landskrona på någon gourmetkarta medelst fläskpannkaka. Man talar om turism, men man är inte särskilt inriktad på framgångsrik turism och inte särskilt folklig turism och man är inte ens en turismvänlig stad – vilket det inte behövs många minuters pratstund med just turister för att få en tydligare bild av – och det hela toppas med avsaknaden av en Turistbyrå. Härmed presenteras därför ett förslag för att lösa Turistbyråfrågan. Bygg ett annex i glas intill muséets entré. Man slipper röra muséets anrika fasad. Eftersom konstruktionen blir i glas kan man se rakt genom bygget till det vackra muséets fasad. Reuterswärds konstverk Non-violence kan skyddas för väder och vind. Dessutom, vilket kanske är viktigast, man samlar turister på ett och samma ställe och de behöver inte springa runt och leta. Turistbyrån kommer självklart ha ett utbud av kylskåpsmagneter á la ”FROM LA WITH LOVE”, t-shirtar med roliga tryck samt tygpåsar som man efterhand samlar på hög i något köksskåp. Kanske kan man flera år i framtiden springa på en tygkasse nere i franska Nantes med det korta och kärnfulla budskapet ”I LOVE LANDSKRONA”. Tror ni att de har en turistbyrå i Nantes? Att inte ha en turistbyrå är fattigdom!
Norra Borstahusen – Ett rikedomstecken, eller?
Norra Borstahusen var tänkt att bli en framgångssaga, ett startskott kallades det. Di rige med pengar från andra kommuner skulle lockas till Landskrona. De egna kommuninvånarna dög inte till. Trots att det gått lång tid sedan projektet kom igång har vi sett dåligt med såväl kommunala som journalistiska redovisningar och uppföljningar om hur det egentligen gick med Norra Borstahusen. Blev det en framgångssaga när det gällde att få hit människor utifrån? Har vi nått upp till de inkomstnivåerna som man beräknade att människorna som skulle bosätta sig i Norra Borstahusen skulle ha i framtiden, som av en händelse är nu? Köpte människorna sina bostäder i Norra Borstahusen kontant, eller kan det vara så att Norra Borstahusen har blivit den stadsdel i Landskronas historia som dras med högst skuldsättningsgrad? Hur ska man kunna spendera pengar i Landskrona när man ska betala tillbaka lånade pengar för både villa, Volvo och ja, frågan är om det inte är för vovven också. Har Norra Borstahusenborna bidragit med den ekonomiska vitamininjektionen som man hoppades på? Eller kan det vara så att Norra Borstahusen bidragit med en ny slags fattigdom i den redan fattiga staden?
Om Landskrona vill, inte bara uppfattas som en stad som människor vill besöka och kanske flytta till, utan faktiskt vara en stad som människor besöker och flyttar till, då är det kanske dags att faktiskt vilja något och faktiskt göra något. Det är genom handling som verklighet blir till, inte genom rosafluff. Landskrona behöver komma ifrån det tomma säljsnacket och leverera något mer hållbart. Landskrona behöver komma ifrån fattigdomen och inte bara vara en stad där rika kan turista. Fattigdomen kväver Landskrona!
Hög omsättning – tecken på fattigdom
I stadens ledning är det nu dags för byte igen. Under Torkilds styre är vi uppe i den åttonde stadsdirektören, eller stadsdirektörskan. Förvaltningschefer har vi slutat räkna. Vi har det andra miljöpartistiska kommunalrådet. Och det femte Moderata kommunalrådet står vid dörren och gläntar. Spekulationerna bland stadens politiskt intresserade går varma, vem blir den lyckligt lottade som ska stå i den liberala skuggan? Kommunfullmäktigeledamoten Peder Alberoth (M) var liksom några andra på Sommarscenens konsert nyligen för att lyssna på Johan Airijoki, men han svarade åtminstone undertecknad att han inte skulle bli kommunalråd och att det fanns andra som kunde göra det jobbet bättre. Vi får väl lita på honom, för det är väl inte direkt en Moderat grej att vara moderat och inte ta för sig när tillfälle ges? Det är mer en sossegrej och helst ska man då blåneka till att man faktiskt trånar efter fina uppdrag tills man plötsligt sitter där. Brist på långvariga tjänstemän och politiker är ett tydligt tecken på fattigdom.
Avslutningsvis
Och på tal om fattigdom så väntar vi spänt på hur det ska gå med Axeltofta. I korthet, Axeltoftafrågan har från Landskrona stads sida hanterats klumpigt, klåpaktigt och klantigt. I dagarna gick tiden ut för att överklaga kommunfullmäktiges beslut i frågan och det lär ha vält in antalet överklaganden till Förvaltningsrätten i Malmö. Juristerna lär inte få en lugn stund i sommar och vi kan nästan gissa vad snackisen på sommarens grillpartyn inom Justitia kommer vara. Vad är det egentligen som händer i Landskrona? Ptja, kom hit och turista i sommar, så får ni se!
MARKO HUTTUNEN
