Fotografisk konst har stor potential till ett samhällsreflekterande uttryck. Att synliggöra samtiden. Och mediet låter sig med fördel exponeras i en okonventionell kontext. Landskrona Foto har en lång tradition av utomhusutställningar, redan under fotofestivalens första år visades fotografi i stadsmiljön, men också exempelvis Mareike Timms kommentar på smältande polarisar, som stora ljuslådor vid vattnet i Lagunen.
Sedan ett par upplagor tillbaka har man presenterat verk på betongbunkern vid Granet. Sympatiskt att inte enbart reklam och kommersiella budskap ges ensamrätt i anspråk på gemensamma ytor. Och även om förra upplagans AI-genererade illustrationer var ifrågasatt – då man något olyckligt ställde ut ”ickefotografi” under parollen fotografi – har man nu med Pacifico Silanos serie ”Denim Blue Tableau” hittat mer rätt. Verket tar avstamp i gay-pornografiska magasin från 1970- och 1980-talet och blir närmast dagsaktuellt i dess hbtq-kommunikativa intention. Silano reproducerar utsnitt av magasinens uppslag och sammanfogar detta till kollageliknande fragment. Vidare gestaltar formen en hommage till det fysiska mediet, där taktilitet och tekniska signum, som offsettryckets karakteristiska rasterpunkter – starkt influerat av Roy Lichtensteins typiska estetik – omsorgsfullt visualiseras med en kärleksfull blick. Själva idén till angrepp och presentation är central och ger ursprungsinnehållets eggande avsikt en ny plattform. I veckan publicerade Fotografisk Tidskrift en artikel om att just den idé- och textbaserade fotografin är på tillbakagång, vilket i sig är en naturlig konsekvens, då nya konstnärer stiger fram och etablerade aktörers inflytande försvagas och transformeras. Konstvärlden är således i ständig förändring.
Att en fotofestival bör ligga i framkant och introducera tidens avantgarde är det få som ifrågasätter. Men samtidigt, är det av instruktiv vikt att lyfta in fotohistorien och skapa ett sammanhang, som exempelvis när professionens mest prestigefylla fotofestival, franska Rencontres d’Arles, i fjol lyfte fram ikonen Diane Arbus betydelse med en magnifik utställning. I år belyser samma festival dokumentärfotografen Mary Ellen Marks omfattande gärning. Ett både ödmjukt och framsynt grepp. Och i Pacifico Silanos serie ”Denim Blue Tableau” vid Granet finns kopplingar till Hasselbladspristagaren Nan Goldins banbrytande slideshow ”The Ballad of Sexual Dependency”, som härom året presenterades stort på Moderna museet i Stockholm, och som jag själv i samarbete med JH Engström, bjöd in till Landskrona Foto Festival redan 2014. När Silano blickar tillbaka till den sexuella frigörelsens storhetstid stod Goldin mitt uppe i den samma. Och idag när transpersoner trakasseras, och när den öppet homosexuella och tidigare SD-politikern, Johan Nissinens hbtq-främjande program aktivt motarbetas av egna partimedlemmar, placeras Silanos verk i en högst närvarande diskurs. Att då som Landskrona Foto projicera gay-pornografiskt material i det offentliga rummet blir deras själva agerande till en både relevant motståndshandling och ett explicit politiskt ställningstagande. Organisationen intar därmed en idag sällsynt progressiv position.
Med felmarginal på ett år (2023 arrangerades ingen festival) firar fotofestivalen tioårsjubileum i år. Och när flera svenska städer skapar dynamik i stadsbilden med muralmålningar kan Landskrona, som självutnämnd fotostad, ta ut riktningen och lyfta fram fotografi som en genuin del av stadens offentliga rum med permanent fotografi i storformat på framträdande husfasader. Det skulle distinkt visa på ett allvar och vara ett offensivt grepp att uppmärksamma Landskrona Fotos tioårsjubileum. Pacifico Silanos serie ”Denim Blue Tableau” är en bra början.
Thomas H Johnsson, fotokonstnär och kulturskribent, samt Landskrona Foto Festivals första konstnärliga ledare.
