En sen middag idag. Snarare en brunch vid 16-tiden. Men sov till 11 och hursomhelst tar det flera timmar, förutom kaffe, innan jag får något i magen. Idag tog det lite extra tid! Ety jag öppnade rikstidningarna och läser att en gammal kompis har gått ur tiden. Den där Janne, har han bekanta som rikstidningarna skriver om? Istället för att tända ett ljus, gick jag in på youtube och kollade några videos där han medverkat:
DAGGER!
Fast på den tiden vi umgicks var han mer känd som ”Bolta”.
För 10 år sedan drog jag och dåvarande flickvän in till Köbenhavn. Vi var trötta på det deprimerande novembervädret i Landskrona. Vi tog in på hotell i Nyhavn. Spatserade på stadens gator. En kväll kollade jag om det var något rock’n’roll-utbud där i staden man delvis växt upp i. Far spelade ju på hästar å Klampenburg, så man var ju där redan när man skvalpade i pungen.
Visst, på Amager Bio, f ö mitt favoritställe i Köpenhamn, spelade en jeppe som heter Walter Trout. Aldrig hört talas om, men föreslog ändå att vi skulle ta oss dit. Man blir i regel aldrig besviken på musiken (besviken på musiken, det rimmar ju, rena poesin) där. När han äntrat scenen sade jag till flickvännen att den där jeppen känner jag igen, men kan inte placera honom..
Sluta svamla, hur kan du känna någon ifrån Staterna, du visste ju inte ens vad han hette! Det hade ju hon rätt i! Under hela konserten gnydde dock idén om att det var en gammal bekant. Vid ytterligare påståenden till flickvännen om detta blev jag besvarad med ett hånfullt flin. Ren och skär rock’n’roll. Efter konserten stod nämnde Walter och signerade skivor i foajén. Jag tänkte att det var ju absurt detta, så jag ställde mej i kön. Flickvännen bredvid. Väl framme, möttes jag av en igenkännande blick, men även den frågande. Alltså, jag känner igen dej, men kan inte placera dig!
Så sade han de förlösande orden ”ah, det är ju du från Tromsö”. Så ramlade polletten ned för oss båda. Och snart var vi inbegripna i samtal. Flickvännens haka hängde i jämnhöjd med knäskålarna.
När jag bodde i Tromsö, Norge, hade jag förutom jobbet som kock, en angenäm bisyssla som hantlangare åt stadens privata evenemangsansvarige, Kent. Som ursprungligen var ifrån Luleå. Vill inte kalla mig för ”roadie” men ibland låg den beteckningen väldigt nära till hands. Jag såg till att banden som spelade hade allt de behövde vad gällde mat dryck osv. T o m handdukar som de kunde torka svetten med uppe på scen. Minnena blir många, nu när jag jag skriver dessa rader….. Jag hade även en tid ett eget radioprogram på ”Radio Brygga”, lokalradion därstädes. Boogieman Svensson. Mannen som rockade röven ur ”tromsövaeringarna”. Mannen som föräldrarna varnade sina barn för att lyssna på. Han som kunde säga vadsomhelst i etern, fast jag ordade aldrig om sexuella anspelningar, men det var tuffa ord mellan låtarna…
Jag och Walter var snart inbegripna i ett samtal. Han kompade John Mayall vid en spelning i Tromsö och efter den koncerten gick vi som brukligt var ut på stadens klubbar och svingade några bägare. Fast det var 25 år som förflutit kom vi båda ihåg kvällen….
”Vet du, jag umgås fortfarande med Tim”. Tim var en amerikanare som var vaktmästare på SAS-hotellet där jag jobbade. Han hjälpte också Kent när det var arrangemang. Han var med den kvällen. Tim hade berättat för mig att han längtade tillbaka till Kalifornien, och tänkte sticka tillbaka och jobba som motorcykelpolis. Walter berättade att han gjort detta. Och att de blivit bästa vänner.
Ja, där står man med en av världens största gitarrister, efter 25 år, och har bara tid med ett 10 minuters samtal. Men jag minns mina sista ord: ”Hälsa Tim!”
Lite i stil med Kalle Buddy`s möte med Jimi Hendrix!
Kan ju skriva hur mycket som helst om den här tiden. Varje band måste ju isåfall få en egen skrönika, det har vi inte tid med idag….
Nåväl! Bolta! Sedermera betecknad som ”Daggen”! Tillbaka i Kiruna tog jag anställning som kock å ett av municipalsamhällets mer kända etablissemang. Där jobbade jag ett tag tills en nyårsafton, då jag slitit som ett djur, ensam i köket. Medans ägarna satt själva och söp och höll hov ute i restaurangen. Trots att jag via servitriserna, meddelat dem att jag var i stort behov av hjälp, ignorerades detta. När kvällen var över och det nya året inträtt, sade jag upp mig på stående fot. Men innan dess blev jag god vän med ställets diskjockey, Anders. Även kallad Bolta. Han var suverän! Mitti en låt mixade han till en instrumental version av samma och sjöng själv till den. Vilken röst han hade! Jag sade till honom flera gånger att han skulle satsa på en sångkarriär. Nämnde även om mina radioprogram uppe i Tromsö. Han ville lyssna på de banden, och strax hade vi etablerat Boogieman Svenssons rock’n’roll-kvällar i nostalgins tecken på onsdagskvällarna. Vilket då tog slut i o m min uppsägning på nämnda ställe.
Sedemera återfanns han som sångare i ett känt band. När jag var uppe Kiruna för ca 10 år sedan, dök vi på varandra på municipalsamhällets gator, där jag likt Fantomen gick omkring i vanliga kläder. Det gjorde inte Bolta! Han kom gående i blåställ. Vaffan är du inte ute i världen och turnerar, undrade jag. Nä, han hade tröttnat på det livet och återgått till sitt gamla yrke som kakelsättare. Ett beslut som han tydligen ångrat och hoppat på igen. Fast han gjorde inhopp lite här och där. T ex med Yana Mangi, en annan gammal arbetskamrat. Den var inspelad på isen, Torne älv, just nedanför där jag bodde, i byn Kurravaara, strax norr om Kiruna:
Anders Sandberg in memoriam…
Ytterligare ett klipp på Dagger…
JANNE SVENSSON
