Tröttnade på Venbåten – skrev bok om syndens hav

Annons

Vi ser dig på stan lite då och då. Hur kommer det sig?
– Ja, det stämmer. Jag har haft turen att få träffa en helt fantastiskt kvinna, Viktoria, som var bosatt på Ven när vi träffades för fyra år sedan, men som numera är bosatt på fastlandet. Ven är fint, men jag uppskattar att slippa behöva ta den där jädrans färjan fram och tillbaka. Borde inte den där färjan kunna gå oftare, snabbare och vara gratis?. Jag är bosatt i Karlskrona där jag bott större delen av mitt liv. Jag har två barn på 15 och 17 som jag har på halvtid, så den veckan när de är hos deras mamma flyr jag till Skåne. Jag tycker väldigt mycket om Skåne, framförallt västkusten. Landskrona har blivit ett andra hem och jag tycker att det är en otroligt fin stad med en massa intressanta människor. Konst och kultur har blivit en väg in i det sociala i Landskrona. Jag skaffade en ateljé i Tranchellska huset för ett år sedan för att kunna måla även när jag är i Landskrona. Jag har den inte kvar längre då jag delat upp skapandet med att måla hemma i huset i Karlskrona där jag har en ateljé och så skriver jag när jag är i Landskrona. Jag arbetar som IT konsult inom UX-design och jobbar till 100% remote vilket möjliggjort detta upplägg. Det är en ynnest att kunna vara bosatt i två olika städer och få ta del av dess olika kontexter. Men helt ärligt så undrar jag om inte skåningar är lite skönare än andra. 

Haha… Det tackar vi för. Du är mitt uppe i skrivandet av uppföljaren till din roman Sea of Sin. Berätta.
– Precis, jag är någonstans mitt i skapandet av den. Jag har haft en paus ett tag då jag fokuserat på måleriet inför stundande utställning och jag ville ha full fokus på det och inte blanda ihop det med att skriva. Jag har ofta projekt som jag sysslar med och väljer att ägna mig åt ett i taget, till stor del i alla fall. Det blir svårt att hålla fokus annars. Men, sen är det samtidigt så att jag ibland målar i samband med att skriva, för att gestalta delar i historien, ett verktyg för att kunna skriva helt enkelt. Att skriva en roman är bland det absolut roligaste jag gjort. Det kom som en överraskning att jag skulle gilla det så mycket som ett uttrycksmedel. Det hela började egentligen med att jag för några år sedan befann mig i min ateljé och hade total punka när det gällde inspiration. Det var totalt platt och likgiltigt. Och under en stund kände jag att det här är ju skit, fasen vad tråkigt, vad ska jag göra nu? Skriva en roman, det är det jag ska göra. Folk skriver romaner hela tiden, hur svårt kan det vara? Så jag började samma kväll. Och visst, det är inte helt lätt att leverera en roman, men fasen vad kul det är att skriva, och det hjälpte ju givetvis till. Det hade inte gått annars. Så, ja, efter att ha publicerat min debutroman så var jag redan inne på att skriva nästa, och nästa. Uppföljaren är inte direkt kopplad till Sea of Sin och dess karaktärer, men temat är likt. Mycket dekadens, cynism och skildring kring olika lager hos människor. Kontexten är L.A. och folk i “branschen”. Processen har gått snabbare denna andra gång då jag gjort den första resan med allt som jag behöver få att skapa en historia och jag är om möjligt än mer taggad och spänd på att få till en passande tonalitet. Det är tonaliteten som är viktigt för mig när jag skapar. Jag kör samma styrdokument som tidigare, spellista med utvald musik för att ackompanjera storyn, skapar karaktärer, research, målar med mera. Jag har fått otroligt värdefull hjälp av Viktoria i skapandet, hon har tidigare arbetat som lektör och har bidragit enormt med sin input.

– Och när man ska publicera en bok så behövs det även ett omslag. Det har ju varit en enormt spännande sak att ta fram det också, en konstform. Väldigt kul och jag är vansinnigt taggad på att arbeta fram omslaget till nästa roman. Det är redan påbörjat. Jag har även en förbannat bra titel på nästa, vilken jag inte ska avslöja nu. Den hade jag klar innan jag började skriva, till skillnad från förra. Då var titeln något jag tog fram efter att romanen var klar. Titeln Sea of Sin är tagen från en låt med Depeche Mode. En av deras riktigt bra b-sidor, till singeln World in My Eyes från plattan Violator som är i det närmaste episkt bra och faktiskt var en inspiration på att få fram en riktigt vass tonalitet. Det filter som de fick fram i det albumet är magiskt bra och jag hade som sikte att få till ett lika bra filter, det vill jag inte säga att jag fick, men det var det som jag siktade på. Man ska sikta så högt det bara går. 

Och som parentes kan jag tillägga, att jag aktivt gjorde mitt bästa för att hålla Depeche från spellistan när jag skrev, det hade varit för enkelt då jag är en gammal DM-fan. Jag ville ha annat som passade till min berättelse, men de jäklarna lyckades likt förbannat att leta sig in, och fick dessutom sätta titeln!

Din debutroman handlar om en snubbe som har det gott ställt och närs av att få bekräftelse. Han rör sig hemtamt i konstkretsar. Hur nära dig själv är detta?
– Det finns likheter, eller kanske snarare en önskan om vissa av de sakerna, som jag saknar. Men vem skulle inte vilja vara i huvudkaraktären Alex skor, haha. Jag är ett fan av hans höga svansföring och kan ofta vilja ha mer av hans cyniska och obekymrade tillvaro, helt klart. Det är en kontext som jag under skapandet drömt mig bort till. Ett annat universum som jag kunnat verka i. Den utspelar sig på Manhattan, New York som är en plats jag alltid velat bo på. Och vi får väl se, det kanske blir av någon gång. Det är så jäkla dyrt bara, så jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag gissar att Alex står för mycket av mina drömmar, han är etablerad och framgångsrik konstnär, han gör intressanta verk, han har ekonomisk frihet, rör sig i intressanta kretsar och som sagt, hans liv är bekymmersfritt. Han undrar mest vem han ska träffa för drinkar, middag eller ha som sällskap i hans eskapader. Att skriva om Alex blev en kanal för få ut saker jag ibland skulle vilja säga, till etablissemanget och människor i stort. Att belysa yta och kampen med att vilja ha något äkta som i vissa sammanhang kanske saknas, men som även finns där, hos de karaktärer som är med i romanen.

Men dekadens, ja, det tror jag vi skulle ha mer av i våra liv.

– Det första jag bestämde mig för angående storyn var scenen, Manhattan. Ska jag skriva en roman så ska det vara New York. Och därefter, ja, konstscen och människor som inte tänker på pengar utan bara ger sig hän fullständigt i vad en sådan metropol har att erbjuda, och de tar för sig. Jag ville samtidigt belysa de normer som vi ofta finner för givna och verka utanför dem. Är vi fast i normer som gör oss mindre lyckliga? Skulle vi ha ett mer angenämt liv om vi gjorde avsteg från dem? Så Alex och gänget fick fria tyglar att ägna sig åt precis vad som faller dem in. Jag tog tillfället att reflektera runt det.

– Jag gillar att Alex är ganska mycket av “Fuck you”.

Hur dekadent och utsvävande är du själv. Och kan vi förvänta oss några skandaler under ert vernissage?
– Haha, ja det skulle kunna hända. Jag tror att jag ska klara av att hålla mig på mattan under vernissagen. Men visst, jag är för dekadens, helt klart. Jag har alltid tyckt att det är en intressant ingrediens i våra liv och som jag nämner i boken så tillstår jag det en av våra största bedrifter som art. Jag tror att det är bra att jag inte kan livnära mig på skrivande och konst, då hade jag blivit helt vild tror jag. Men dekadens, ja, det tror jag vi skulle ha mer av i våra liv.

Om man är sugen på boken kan man väl få den signerad under Gallerinatten?

– Ja absolut. Har man ett ex så ta med det så signerar jag gärna. Jag kommer även att ha ett gäng böcker på plats om man vill köpa. Och vill man passa på att gräva lite kring tankarna kring den så fråga på bara. Jag har tusen saker att berätta om Sea of Sin.

Hur skulle du beskriva dina verk som ställs ut på Galleri Direkt?
– De är direkt spunna ur romanen Sea of Sin. Jag har haft romanen som utgångspunkt till mitt måleri. Utgångspunkt? Egentligen vill jag nog säga ingångspunkt. De är fortfarande mycket av mitt sätt att visualisera saker med olja på duk som finns kvar sedan tidigare, men motiven är kopplade på ett eller annat sätt till storyn. Jag har exempelvis en stor målning där jag gestaltar min storyboard, och det blev samtidigt en moodboard, där jag med färger visualiserar historien och dess delar. Samtliga verk på utställningen har någon form av koppling till boken. Verket – The Silhouette, at 4:am, a copy of a copy är en tolkning av ett verk som Alex skådar hemma hos sin gallerist som han hävdar är ett plagiat på Edward J. Steichens verk – Balzac, The Silhouette-4:am, som finns på The Met, vilket bara är ett stenkast från våningen där han befinner sig och som han finner enormt ironiskt. Det är försök nummer två att gestalta min version av det som jag ställer ut denna gången.

Var befinner sig Lars Christian Svensson om låt säga fem år?
– Antagligen i Malmö. En stad som jag tycker är fantastisk och besöker så ofta jag kan. Jag kommer att ha publicerat fler romaner, målat och ställt ut en jäkla massa runt om i landet, men givetvis utomlands också. Antagligen spelar jag elgitarr och gör elektronisk musik som jag väver samman i min konst och har som ljudmattor under mina utställningar – detta har jag inte lärt mig ännu.

– Fem år, det är lång tid, vem fasen vet vad som händer om fem år, det blir ju aldrig som man tänkt sig. Men det är ju också det som är kul. Livet är liksom bättre på att skapa än jag själv och jag älskar att det kommer in oväntade saker från vänsterkanten som jag inte kunnat förutse.

Avslutningsvis, har du landat i ditt skapande? Eller finns det mer?

– Det finns definitivt mer. Jag har alltid skapat, på en massa olika sätt. Tecknat och målat har jag gjort så länge jag kan minnas. Mina farföräldrar hade galleri i Karlskrona och massor av konst i deras hem som jag gick runt i som liten grabb och beundrade. Men jag känner fortfarande att jag bara är i den initiala fasen när det gäller min kreativitet. Jag är precis i början av något som kommer att bli mitt universum. Egentligen ska jag inte göra något annat än att vara bildkonstnär, författare och förhoppningsvis musiker. Det är vad jag är. Allkonstnär med andra ord. Musiken har jag inte löst ännu som jag nämnde tidigare 🙂  Och som sagt, vem vet vad som kommer runt hörnet. 

– Just det, höll på att glömma, film. Det är något jag har på listan också. Det vill jag göra.