Igår tog jag en promenad i Citadellområdet. Jag var inte ensam, vårsolen och sommarvattnet gjorde förmodligen sitt till. Citadellkolonierna. De allra heligaste och orörbara. Inte minst för att det ägs av Statens Fastighetsverk. Här där varje koja kostar slott framlever entusiasterna sina dagar. Ett område där reglerna är många på grund av att det är “historisk mark “. Med all rätt, en turistmagnet och en prydnad för vår stad.
En helt annan klang än att ha sin stuga på till exempel St. Olovs vång, vet jag som prövat båda.
En rosa dröm på kullen invid nya bron blev istället en rosa dito invid risfickan på St. Olovs.
På St. Olovs har jag min plats på jorden. Hos oss har vi siffror som talar om vår placering i området även om jag hade önskat något lite mer än stuga 20 gång 10. Tänkt och gjort. Det blev ”Den SåLogiske Have, Bortre Borstahusen”.
Kanske Bortre Borstahusens minst anspråkslösa del. Här får vi precis som i de övriga områdena trivas och vara mot en summa slantar till kommunen och renhållningsföretaget varje år mot att vi bjuder grönska och blomprakt till förbipasserande i alla åldrar. Vi som har stång, flaggar sommar, högtidsdagar, – egna och nationella – och förstås Randigt på matchdagar. Ofta mycket tid och relativt sett mycket pengar placerade i drömmen.
Vi är många och vi är olika. De som sålt huset och ändå vill ha en täppa. De som inte har möjlighet att köpa sig något eget. De som växt upp med koloniträdgård och kanske tagit vid där föräldrarna inte längre orkat, och så de som vill testa sina gröna fingrar innan de satsar fullt ut. Där finns också de som sett det som en pensionsförsäkring. En försäkran om fritidssysselsättning när man inte längre har en plats att gå till varje dag. De som kommit från andra delar av planeten och har en odlingstradition att bygga på.
Nu ska det byggas på några av trädgårdarna. Gång 11-13. Först ska det förstås rivas. Allt ska bort. Staket och vindskivor, liggande panel och stående i alla kulörer. Vinbärsbuskar och rosor, jordgubbsplantor, snödroppar och förgät-mig-ej ska glömmas. Midsommarfesten och morsdagskaffet, sättlöken och maskrosorna och humlesurret. Ingen ska längre undra hur stor en småfågel är, träkolsgrillen ska icke tändas och den vidbrända korven kommer inte att bli. Platsbryggt kaffe på den lilla gasolspisen – eller om det finns en elektrisk – ska inte sprida sin doft över just dessa gångar. Drömmarna, tankarna, skratten, tystnaden, förhoppningarna och den ro som en trädgård kan ge. Fruktträden som sedan länge bidragit med både frukt, syre och grönska, allt ska bort. Jag har turen att klara mig men känner verkligen med dem. Eva, Jacob, pappa Berisha och alla de andra …
Jag vet. Markreserv, kända förutsättningar. Attraktiv mark. Jag förstår att det handlar om ekonomi. På det logiska planet.
Mina argument är alla känslorelaterade. Bara känslor. Inte så bara känslor. I förlängningen blir också känslor ekonomi. Låt vara i ett annat hörn av plånboken. Människor behöver må bra för att generera annat än kostnader. En koloni är en utmärkt plats att praktisera må bra på. Sysselsättning, integration, hälsa, förkovran. Underskatta inte värdet av positiva känslor. Den andra sorten är väl spridd över världen.
Det har byggts och det byggs en hel i vår stad. Bra så. En del har blivit riktigt bra, en del blir kanske så småningom. Men en fridlysning av koloniområden, en kolonistad värd namnet med träd och grönska skulle kunna bli en nog så vital del av vår stad. En stad med både hjärta och hjärna. En stad som med stolthet skulle kunna vara en postindustriell småstad och nöjd med det. Göra något av det som är unikt med just det. Landskrona en mylla att växa i. Ny-gammal-ung-härifrån-o-därifrån innanför våra staket är vi alla hemmansägare och vårt kungarike; våra arrenderade domäner, är vår plats på jorden. På lånad tid mot en slant till Landskrona stad. Där vandrar vi. Hoppas på det evigt förlängda Kontraktet. Inget kan vi göra, bara bida vår tid. Likt Tycho Brahe böja nacken bakåt och njuta så länge vi får. Alltmedan medan månen går vakt över Ven.
Connie Mantrell
