Redan när Lennart Larsson föddes för drygt 72 år sedan hade familjen en koloni på Gråen. I samma veva bildades också koloniföreningen som fram till ifjol endast haft tre ordföranden och tre kassörer.
– Så är det. Men nu har Lotta Martinsson tagit över som ordförande. Hon blir den fjärde på posten. Tanken var väl att jag skulle sitta ett år som suppleant och hjälpa till men efter en liten diskussion så kom vi fram till att jag alltid finns inne på ön och är behjälplig om det skulle behövas, säger Lennart Larsson som behåller uppdraget som ordningsman för Konserven.
– Ifjol fick vi en ny kassör och i år avtackades vår sekreterare Annika Lindberg som suttit i styrelsen i 29 år.
Vid huvudbryggan till ön ligger Konserven, en före detta fiskfabrik, som numera är öns samlingslokal och centrala mötesplats. Här har det firats dop, bröllop, stora kalas, grillfester, dansats och spelats poker.
– Vi är och har alltid varit en väldigt aktiv förening. Vi har många fester och annat kul. Sen hjälps vi alla åt att hålla efter området.
Det som skett det senaste decenniet är att de kommet en hel del nya stugägare på Gråen. Idag är det inte lika naturligt att barnen tar över föräldrarnas stugor.
– Vi ber alltid att den som säljer att berätta om hur koloniföreningen fungerar. Detta så att köparen inte ska tro att han kan sitta i stugan och rulla tummarna. Vi har ett avtal med kommunen att sköta alla ytor på ön. Vi gör det själv och alla hjälps åt. Det gör området unikt.
Det är märkligt hur en båttur på ett par minuter kan ta en till en annan värld. Så nära Landskrona men ändå så långt borta. På Gråen finns inga bilar, inga cyklar, inga affärer, ingen glasskiosk. Det är avslappnat.
– Det är någonstans i detta som tjusningen ligger, säger Lennart Larsson som efter att ha vistats i föräldrarnas koloni under 1950/60- talet köpte sin egen stuga på ön 1974.
I slutet på 1970-talet var det också dags för en revolutionerande åtgärd. Elen kom till ön via Supra som hade gipsön.
– Jag var arbetsledare då. Kabeln skulle dras med båtar. Vi grävde för hand så att svetten lackade. Marken här är rena stenöknen. Alla hjälptes åt, släkt och vänner dessutom, minns Lennart Larsson och berättar vidare hur man sen genom gemensamma inköp köpte spisar, kylskåp och element till stugorna.
Just att hjälpa varandra har varit ett signum. Vädrets makter har krävt gemensamma tag när bryggorna blivit offer för isen eller stormar.
Landskrona ska ha en levande hamn
Lennart Larsson bor idag nere på Skeppsbrokajen med utsikt över hamnen och Gråen och han är tydlig när det gäller hamnens framtid.
– De fyra stora hamnarna i Skåne utvecklar och utvidgar nu sina verksamheter. Där måste Landskrona haka på. Inte minst med tanke på transportkostnader. Vi har stora logistikföretag i Landskrona och de kan ta in sina grönsakscontainrar här, eller kläder eller vad de nu importerar. Först måste kommunen dock bestämma sig vad de vill med hamnen, säger Lennart Larsson som också menar att det nu inte bara är under sommartid som det är problem med parkeringar i området.
– På sommaren cirkulerar venturisterna efter en p-plats men även under vintern börjar det bli svårt. Allt utombys folk som jobbar på stadshuset parkerar här, liksom alla endagarskonferensgäster på Hotel Öresund. Här har kommunen missat i sin planering, säger Lennart Larsson och blickar ut mot gipsön.
– Och där kan man bygga en stor solcellspark, säger han som i alla tider haft ett stort engagemang för just denna del av staden.
Avslutningsvis undrar vi vad han ska göra med all fritid som han nu får när styrelsearbetet inte finns där.
– Fortsätta vara på Gråen, avslutar Lennart Larsson med det bredaste leendet.
