Strax efter nyår ramlade Rose-Marie Nilssons 92-åriga mamma och hamnade på sjukhus. Efter en vecka ansågs hon färdigbehandlad och sändes hem med tunga mediciner i bagaget. Med svåra smärtor och sängliggande isolerades hon i sin säng. Döttrarna kontaktade kommunen och redogjorde för den ohållbara situationen. En ansökan om korttidsboende gjordes. Beslutet kom snabbt i retur. Avslag!
– Vi fick veta att korttidsboende endast är för dementa och för palliativ vård, säger Rose-Marie Nilsson. Systrarna får istället finna sig i att den tidigare så vitala modern nu ska vårdas i hemmet av ”kommunens fantastiska mottagningsteam”.
Att ”teamet” lägger tidningar som kisskydd under lakanet får familjen att förundras och uppröras.
– Är detta värdigt?, undrar Rose-Marie Nilsson som även ställer sig frågande till mottagningsteamets grundutrustning. Det saknas tvättlappar och annat som kan vara nödvändigt om man ska vårda en sängliggande person menar hon.
– Mor har fram till fallet skött sig helt själv. Hon har pysslat om hemmet, lagat mat, varit ute och promenerat. Pigg för sin ålder. Nu får vi veta att vi ska stå för tvättlappar, något som vi då naturligtvis införskaffar. När dessa tar slut säger personalen till mor ”Varför har du inte handlat tvättlappar?” Hur ska hon veta det, som ligger i sin säng hela tiden. Detta får personalen naturligtvis hjälpa henne att inhandla tillsammans med andra inköp som måste till.
Endast de privata alternativen presenteras
Mottagningsteamet finns endast i det akuta skedet, det vill säga innan hemtjänstpersonalen kopplas in. På sittande möte ombeds de anhöriga välja vilken hemtjänstutövare man föredrar. Broschyrer för de privata alternativen delas ut.
– Jag ber då om att få en liknande beskrivning över den kommunala verksamheten men den har biståndshandläggaren ”glömt”.
Ett dygn får döttrarna på sig att välja utövare.
– Det är inte klokt. Biståndshandläggaren har tre månader på sig att ta beslut om särskilt boende men vi ska bestämma oss på studs, utan att ha fått tillräcklig information.
Modern som under hela processen, inget hellre vill än att komma in på ett ”ålderdomshem”, blir alltmer deprimerad över situationen. Livsgnistan är som bortblåst.
– En läkare vi träffar erbjuder sig att skriva ut antidepressiva. NEJ!, är vår omedelbara reaktion. Se i stället till att mor får ett boende där hon kan få det värdigt. Vi vet att det inte är guld och gröna skogar på de särskilda boendena idag men att ligga och stirra på väggarna där hemma och inte kunna ta sig för något är värre, säger Rose-Marie Nilsson lika upprörd som förtvivlad över situationen.
En ansökan görs om särskilt boende, helt i linje med moderns önskemål. Något som nu också beviljas. Däremot så finns det en kö till boendet. Längden på kön varierar också mellan gångerna kontakt tas med handläggaren. Den blir dock inte mindre (!).
– Den växte rent av. Jag ifrågasätter nu kriterierna för kön. Hur kan någon gå före. Vad gäller?
Det finns inget ledigt boende
Det finns 324 lägenheter inom de särskilda boendena i Landskrona stad, inga av dessa är lediga i dagsläget. Den 92-åriga damen som inte ens kan få ett säkerställt könummer, utan det varierar mellan plats 5-10, får finna sig i fortsatt väntan.
Under tiden vårdas modern i hemmet. Rose-Marie Nilsson är bedrövad över insatserna. Inledningsvis matades hennes mor rent av liggande.
– Vem tar ansvar om hon sätter i halsen? Hon ligger och äter i sin hemmasäng. Det hjälpmedel hon fått är en rullstol men i den kan hon inte sitta då dynan är för hård för svanskotan som skadats i fallet, säger Rose-Marie Nilsson och fortsätter att ge exempel på incidenter som inträffat. Hon berättar om en rullator med plasthjul som trots full broms glider i väg över såväl parkettgolv som klinkergolv. Om ett fall vid toalettbesök orsakat av de hala hjulen på rullatorn. Om duschutrymme som inte är anpassat för en personal som ska hjälpa till. Om frågor i e-post till tjänstemän där svar uteblir. Om ouppackade blöjor som slängts. Om larmpersonalen som är otrevlig i sitt bemötande. Om ständigt nya personal som kommer och inte är påläst, utan frågar om allt.
– När mor för sjätte gången samma dag får samma fråga av en hemtjänstpersonal hon inte träffat tidigare så förstår jag att hon blir irriterad och trött av det.
– Det här handlar inte enbart om min mor. Det finns många i samma situation i kommunen. Och nu vill de införa boende som man ska välja efter intresse, säger hon och suckar djupt.
– De kommer att dö innan rädisorna tittar upp.
Då Landskrona stad inte tidigare kommenterat enskilda fall så kommer vi i stället att följa upp artikeln med frågor om hur det fungerar ute i verksamheten. Vi lämnar även öppet för tjänstemän och politiker att kommentera artikeln.
