Annons

Gästkrönika: Prislappen på hjärtlös omsorg!

Dan Ingvarsson,  skribent, debattör och NPF-aktivist – vid behov bråkstake – uttrycker sina tankar med anledning av den senaste tidens artiklar kring omsorgens brister i Landskrona.

Den lilla staden vid vatten, vid allt detta vatten, just när vintervilan sveper in från norr. Svanar som i sin oändliga visdom inget vet om ‘utvecklingssamtal’, ‘resursteam’, ‘lösningsfokus’ eller ‘personkretsar’. Vita så de bländar. Där kan du stå. Luta dig mot gamla stridsvagnshinder trygg i förvissningen att inget ont kan drabba vår stad – från vattnet, men vänd dig inte om.

Annons
 

För det onda är redan här, bakom skrivbord, i grå pärmar och i kallt flimrande skärmar.

Man kan döma en värld, en nation, en organisation och en individ efter hur de behandlar de svagare, de som inte kan sätta sig till motvärn, de som inte kan ta sin rätt. Det är den mest träffsäkra måttstock vi har; är det din omedelbara instinkt att hjälpa och stötta den svage, eller är din instinkt att ‘passa på’, att göra livet surt för dem? Är din inre drift att sparka neråt dig övermäktig? Du har hittat någon som är svagare än du själv och du vet att du kan göra vad du vill, att ingen kommer att tro ditt offer? Du kanske inte vågar sparka uppåt? Du kanske är en av dem som hade suttit i Auschwitz och sorterat barnskor i prydliga högar eftersom din chef hade sagt till dig att göra det? Du kanske knappt längre är en människa? Kanske finns inget kvar av det du en gång var, när du var ett litet barn som stod där vid vattnet, när magin ännu nådde in i dig, när en svan ännu var det vackraste du sett.

Du var väl på anställningsintervju en gång. Du satt där i dina finaste kläder och idisslade upp “jag vill gärna jobba med människor”. Den nyköpta kragen nästan ströp dig när orden fastnade i din hals. Du hoppades att ingen skulle se att prislappen stack upp från din rödflammiga hals. Låt mig berätta om prislappen…

Prislappen är en autistisk missbrukare som förvägras ett anpassat boende eftersom han ‘är duktig på att diska’ och nu lever på gatan, utmärglad och tandlös. Prislappen är en hemlös liten psykotisk pojke som förvägras att ens få komma upp på sin gamla dagliga verksamhet för att värma sig eftersom han ‘inte längre är skriven i kommunen’. Prislappen är en förlamad kvinna på Ven som får livet stulet på grund av ‘rättspraxis’.

Prislappen är en autistisk man som vägras kontaktman eftersom hans gamla sjukliga föräldrar alltjämt är vid liv, ännu inte haft den goda smaken att dö.

Prislappen är en grupp intellektuellt funktionshindrade som tvingas att baka kakor och tårtor till politiker och tjänstemän i stadshuset utan att själva ens få smaka. Prislappen är samma brukare som hindras från att ta en toalettpaus eftersom de har ‘arbetstid de skall hålla sig till.’.

Prislappen är en ung autistisk flicka som fått en egen placering i en affär, något hon verkligen önskat, men som av någon tjänsteman upplyses om att hon måste börja dagen med att först ta sig till en lokal i andra änden av stan för att fika, trots att flickan har svårt att resa och ha komplicerade rutiner. Det blev ingen affär.

Prislappen är en flicka som gråter av rädsla över att råka komma “för sent” till sin dagliga verksamhet, trots att verksamheten inte har några arbetstider, eftersom hennes förra personal just ‘passat på’, passat på när de hittat någon som är svag, att skrämma upp och hota. Personal som inte kan motstå den mäktiga kraften i att få slå neråt, när lag, rätt och hjärta mister all betydelse i ljuset av den oemotståndliga kicken i att få ge sig på någon som är svagare än de själva. Den oemotståndliga ‘fixen’ som inget kan hejda. Maktens rus – att bara vilja ha mer. “Jag tycker om att jobba med människor.” Att en mening kan vara så sann och så falsk på samma gång.

Prislappen är rädda och förvirrade brukare som manipulerats till att skriva på så kallade ‘samtalskontrakt’ i syfte att hindra dem från att prata om vissa saker, beröra vissa ämnen, eftersom personalen inte orkar eller kan hantera oro och konflikter. Inte ens deras allra mest grundläggande och grundlagsskyddade rättigheter respekteras.

Prislappen är en autistisk man som inte klarar av att gå till sin dagliga verksamhet eftersom han, i strid med lag, plötsligt förnekas de anpassningar han äger rätt till. Det som skulle försäkra honom ett anständigare liv är nu en maskin som sakta maler hans själ till grus, och jag hoppas att han inte dör.

Prislappen är NPF-barn som inte går i skolan eftersom de inte får den hjälp de har rätt till. Prislappen är smutsiga och såriga barn på LSS-boende, barn utan ord och makt. Prislappen är unga flickor som pryglas och förnedras på hvb-hem. Prislappen är lidande utan slut. Prislappen är fördärvade liv. Prislappen är självmord och död. Tro inget annat.

Prislappen är chefer utan förmåga att lyssna, att bry sig eller att vilja väl, för det är egenskaper de tror utgör ‘svaghet’ – tillsatta av andra chefer utan förmåga att lyssna, att bry sig eller att vilja väl, för det är egenskaper de tror utgör ‘svaghet’. Chefer som i sitt nästan despotiska behov av att pinka revir river sönder fungerande verksamheter och organisationer bara för att hen kan, bara för att hen vill sätta sitt mikroskopiska avtryck i historien och pynta sitt ego, som lägre mellanchef i en liten förvaltning, i en mycket liten stad, i ett litet land, helt nära nordpolen på en knappt synbar planet i ett oändligt världsallt som tittar ner på oss och undrar hur allt kunde bli så fel, som kunde blivit så rätt, och jag vill bara ropa mot skyn, kalla ner änglar och demoner över oss, se Gudarnas skepp med hissade fanor och öppna kanonportar fylla himlen.

Prislappen är en organisation utan hjärta, tomma ådror som sjukt avtecknar sig mot dött skinn. Maktdrivna chefer som handplockar sina hejdukar. Chefer utan hjärta skaffar sig medarbetare utan ryggrad, kuvat tjänstefolk som inget kan, inget vet, inget vill eller vågar, personer som är mer rädda för att få en smäll på fingrarna av chefen än att en medmänniska går under, som alltid väljer att rädda en kvartalsbudget framför ett människoliv. De som ännu orkar, som vill väl, som bryr sig och som till och med är så illojala mot organisationen att de faktiskt tycker om sina brukare, de mobbas ut, köps ut, drivs till skogs. Obarmhärtigt. Sakta tunnas leden ut, de som vill, kan och bryr sig byts ut, mot isdockor, marionetter och makthungriga små paragrafryttare. “Alla ska jobba lika.” – Det betyder alltid att alla ska jobba som den som vill minst, bryr sig minst och som är allra minst villig att vilja brukarna väl. Omsorg, omtanke och medmänsklighet ses som svaghet och bristande professionalitet.

Prislappen är en gniden, karg, cynisk och människofientlig organisation som försöker kamouflera sitt mänskliga haveri i ord de sveper kring sig som torra rankor och slitna trasor; ‘Utveckling’, ‘nya utmaningar’, ‘helhetsbild’, ‘samlad bedömning’, ‘Ha en fortsatt underbar dag!’ Det spottas fram policydokument, målbilder, värdegrunder, delaktighetsstrategier, väller ut ur tomheten, och deras enda syfte är att beskriva den verksamhet de borde bedriva, så att de slipper göra det på riktigt. Det gör inget att vi föraktar brukarna, föraktar deras upplevda svaghet. Det gör inget att vi ser dem som tärande besvär, problem som ska lösas – som fiender som ska bekämpas, för vi skrev ju någonstans ett fint papper med fina ord. Det ligger väl här någonstans. Gamla honnörsord som solidaritet, respekt, medkänsla och ödmjukhet har lämnat oss, lämnat gapande hål i våra själar efter sig.

Det finns ett vägskäl ingen av oss kan undvika, ett val vi aldrig kan avstå. När du möter den som är svag, utsatt och maktlös – vad gör du då? Är din omedelbara instinkt att hjälpa och stötta eller att neka och förvägra. När du har makten, möjligheten att säga ‘ja’ eller ‘nej’ – vilket väljer du? När du ser någon drunkna som skriker efter din hjälp samtidigt som någon som har makt över dig säger till dig att avstå, att låta personen drunkna, vad gör du? Vilken sida väljer du? Det är där och då ditt hjärta läggs i vågskålen. Det är då man vet vem du är. Vilka vill vi ha som arbetar inom omsorgen? Vilken av dessa två vill vi ge förtroendet att ta hand om våra barn, gamla, sjuka, svaga och funktionsnedsatta? Vilka chefer vill vi ha? De som hindrar dig från att rädda en drunknande eller de som hjälper dig att rädda ett liv? Det är dags att välja väg. Vi står vid vägskälet.

Det är egentligen inget svårt val. Du möter en liten hundvalp, vad gör du? Klappar du den, håller den mot ditt bröst och förvissar dig om att den har det just så bra som en liten hundvalp ska ha, eller slår du ihjäl den med en sten – för att du kan, och för att ingen ser dig? Vem är du? Står du rak i snålblåsten eller väljer du din egen bekvämlighet framför en medmänniskas lidande? Kan du möta din egen spegelbild eller måste du nöja dig med att din chef ger dig en klapp på axeln för alla avslag du givit, kronor du sparat, alla brukare du skrämt och förnedrat, alla barns blåmärken och tårar?

Detta är ingen liten fråga. Detta berör själva kärnan av vilka vi vill vara. Vad vill vi ha för omsorg? Vilka vill vi ha som beslutsfattare inom denna? Vilka slags anställda ska vi ha som tar hand om de svaga? Vilken människosyn skall vara den vind som fyller seglen? Detta handlar i grunden om huruvida vi som samhälle äger rätten att kalla oss ‘civiliserade’.

Jag vägrar tro på en orättfärdig Skapelse. På något sätt kommer var och en av oss att stå nakna inför vilka vi är och de val vi gjort. Då kommer de att komma till oss, de vi svikit och sårat. Då kommer du att förstå, förstå hur viktig den där gången var när du stannade fem minuter extra på jobbet och lyssnade på en brukare som hade något att berätta. Du kommer också att förstå hur lite den betydde, den där brietårtan du fick av chefen i julklapp. Men varför vänta? Låt oss förstå nu. Låt oss vara någon annan, göra något nytt. Göra rätt. Kanske räcker inte det. Kanske räcker det inte att vädja och tycka. Då kämpar vi. Kanske inte ens det räcker. Då reser vi oss, en efter en, vi som ses som ‘svaga’, ‘utanför’ och ‘tärande’ tillsammans med dem som vill oss väl, så ska Makten få smaka på styrkan hos svagheten.

//Dan Ingvarsson

En kommentar till "Prislappen på hjärtlös omsorg!"

  1. Pingback: Landskrona Direkt | Måttet rågat för brukare och anhöriga

Annons
Annonser




















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser