Annons

Roy Evertsen har lämnat jordelivet

Roy Evertsen firar 90 och planerar en resa till Kuba.

Strax efter klockan 20 på måndagskvällen den 20 juli 2020 drog konstnären och levnadsvirtuosen Roy Evertsen sitt sista andetag på jorden. Det första tog han den 13 oktober 1926. Det betyder att jorden begåvats med honom i nästan 94 år.

Annons
 

Det har varit drygt 93 mycket händelserika år, år som han gärna berättade om när vi på redaktionen träffade honom på stans lunchrestauranger eller när vi firade hans födelsedagar i hans hem i hantverkshuset på Stora Norregatan. På 90-årsdagen togs också beslut om att hela sällskapet på kalaset skulle resa till Kuba på Fidel Castros födelsedag, men detta hans tyvärr aldrig med.

Att sitta och lyssna på Roys berättelser var spännande. Med en kopp kaffe innehållandes 7-8 sockerbitar i handen vecklade han in sina åhörare i historiens alla tunnlar. Det kom äventyrsberättelser från Bukarest till Sicilien och Ven. Inte sällan gästades Köpenhamn, Paris och Spanien men vi återvände alltid till Landskrona. Tårar och skratt om vartannat. Men någonstans fanns där alltid ett allvar i djupet av berättelserna. Han levde verkligen sitt liv. På riktigt.

Hans samhällsengagemang var påtagligt. Dock var datorer inget för honom. Istället frågade han oss varje gång vi träffades vad vi skrivit om sedan vi möttes senast. 

Han sa fram till för några månader sedan att han skulle komma upp och hälsa på oss på redaktionen och Galleri Direkt om så en lyftkran skulle tas till hjälp, men så blev inte fallet. I slutet av sitt liv blev han allt svagare och på måndagskvällen skiljdes alltså hans kropp från sin själ.

Närmast sörjande är hans son Mikael samt barnbarnet Freddie. De kommer tillsammans med ett fåtal nära att i enskildhet sprida Roys aska i Öresund. När detta ska ske är i skrivande stund inte klart. Mikael Evertsen låter hälsa att de som vill minnas Roy i stunden kan göra de längst med Öresund, ett vatten som Roy alltid älskat.

Tack för allt Roy. Håll ställningarna. Vi syns!
Håkan Karlsson och Kary Persson

Här följer en profilintervju vi gjord med honom i december 2007. 

Roy Evertsen i december 2007 på ett av sina absoluta favoritfik, caféet på Landskrona Konsthall.

Roy Evertsen 2007

Är det jorden under naglarna vi ska vara beredda att dö för. Det är det enda vi äger

Roy Evertsen är utan tvekan en av Landskronas största kulturpersonligheter. 81 år fyllda har han mängder av mustiga och färgrika anekdoter att dela med sig av. Minst lika kulörta som hans tavlor. Bara ett ark är vitt.
– Internet är ett helt vitt område för mig, säger han när vi träffas.
– Jag vet däremot att det är många som läser Direkten. Ni gör ett bra jobb pågar.

Morgan plus 8:an
Många äldre Landskronabor minns säkert Roy när han körde omkring med en varmt gulfärgad Morgan plus 8 cabriolet. Fortfarande kör han gult om än i skrikigare ton och mindre sportig, Ford Mondeo.
– Det var en härlig bil. Den körde jag med till Spanien och brände mig i solen, minns Roy och skrattar hjärtligt innan han gör sig redo för att avslöja något som kan betecknas som ett lokalt scoop.
– Jag var på förslag som gästprofessor vid Konstakademien i Köpenhamn i mitten på 70-talet. Det är det ingen i Landskrona som vet. Det var på den tiden skolan var uppdelad i blåstrumpor, rödstrumpor, kommunister och anarkister. Det var möten stup i ett. Den blandningen blev för vidlyftig för mig. Jag är intresserad av konst, säger han som själv tog examen på nämnda universitet 1955.

Innan dess skulle dock 15 månaders värnplikt klaras av.
– Jag har alltid varit antimilitärisk och jag fick sammanlagt 45 dagars permissionsförbud när jag låg i Flottan för att organiserande av passivt motstånd.

Det var tider då vapenfritjänstgöring inte fanns, utan varje man förväntades göra sin plikt för landet.
– Vapenfri tjänst hade jag inte velat göra. För att kunna göra förändringar måste man delta. Jag kunde inte stå vid sidan om och skrika. Jag blev antagen som radiotelegrafist men efter att ha lyssnat på och skickat iväg mina “Ta-ti-ta-ta-ta, ta-ti-ta-ta-ta”, så tänkte jag, “Evertsen detta är inte din musik”.
Trots övertalningsförsök från styrman Stoltz blev det radarmatros på Horsfjärden för Roy.
– Där blev det förseningar och ingen visste någonting. Ungefär som den regeringen vi har idag. Då började jag tala om hur jag såg på det. Är det jorden under naglarna vi ska vara beredda att dö för. Det är det enda vi äger, sa jag. Flaggstyrman Jakobsson som var en legend inom Flottan ansåg att Roy var en sabotör när han vid värnpliktens slut gjorde en genomgång av landskronagrabbens betyg.
– “Har jag lyckats?”, sa jag till honom innan jag kunde återvända hem.

Roy drygade sedan ut kassan med att skriva fotboll och konst för Landskrona Posten.
– Jag minns en dam som ställde ut, som i sin två sidor långa styrkelista hade skrivit att hennes målningar fotograferats tillsammans med påvens kardinaler. Vad säger det? Sånt har jag aldrig haft något för. Själv säger jag att jag hänger på museer och runt om i skånska kommuner. Det är bra så.

Jag och min kompis Kurt åkte till Sicilien 1954.
Där hade vi nöjet att konfronteras med maffioserna

Resorna har varit många och även under studietiden i Köpenhamn hämtades inspiration runt Medelhavet.
– Jag och min kompis Kurt åkte till Sicilien 1954. Där hade vi nöjet att konfronteras med maffioserna.
Det var vid Etnas slutning där vinet är starkt som de båda kamraterna en kväll steg in på den lokala krogen, redan lite lagom halvjämna. Fram stegade en italienare och undrade var de blonda männen kom ifrån?
– Jag svarade som det var att vi kommer från Sverige. Kurt som bara snackade ett språk, Höganäsitiska, och hade klarat sig med det i Mongoliet, hade lite problem att hänga med i snacket. Så han sa: “Va f-n säjer han?” Jag fick simultantolka. Då säger italienaren: “Jag har varit förlovad med en svenska”. Varpå jag översatte. Det hör till saken att han såg ut som Peter Lorre, det vill säga urtypen för den sliskige gangstern. Då säger Kurt, “Har han där varit ihop med en svenska. Hur i helvete kan en tjej falla för en sån spagettityp?”.

Svaret lät inte vänta på sig.
“Jag förstår svenska. Jag har arbetat på ASEA i Västerås.”

– 30 man följde med oss ut från krogen och skulle göra upp. I den mörka gränden stod en vagn och på den hittade Kurt en stav med kättingar på. “Hoppar de på oss så ska vi ta ett par av de med oss”. Javisst f-n, det gör vi, svarade jag. Det var ju inte så stora, allihop. Det var beckmörkt så när som på en liten ljusstrimma från en lampa men det var allt. Nu hör det till saken att ett par dagar innan hade vi suttit och tecknat uppe vid en gammal grekisk teater. Där kom en massa getter och en fåraherde, i en vad som nästan såg ut som en maskeraddräkt med platt hatt, lång rock och ett gevär över axeln. Det fanns lobos, det vill säga vargar på ön. Vi frågade om han ville stanna ett tag så att vi kunde teckna av honom. Det gick bra. Han verkade stolt över att vi frågat och vi gav honom några teckningar innan han kallade på sina hundar och vallade iväg sina getter.
Åter i den mörka gränden träder en man in i ljusringen under lampan och säger ett par ord. Switch – så var alla väck. Sen försvann även den mystiske mannen. På morgon berättade han som vi hyrde rum av att vi hade bra bekanta på ön. “Hurså?”, undrade jag. “Ni blev räddade igår kväll. Det var en maffiosos, som sa till dom och sticka.” Det var hyggligt men hur kom det sig?
“Han kände er. Ni hade tecknat av honom”

Det abstrakta gör sitt intåg
På Sicilien väcktes intresset för att måla nonfigurativt och istället se världen i färgfält.
– Jag målade äpple och apelsiner, ja rubbet, innan jag kom till Sicilien. Byn där vi bodde låg på en bergssida. När jag vandrade på vägen så hade jag taken nedanför och där hängde tvätt på linor. De tvättar alltid. Just där började jag fundera på färg för första gången. Färgernas klanger. Här talade färgen sitt eget språk. Jag gled över i det abstrakta måleriet. När jag sen kom hem så fick jag allt vidimerat för i Köpenhamn pågick en utställning med Kandinsky och Klee. Då fick jag klart för mig att det var ett legitimt språk. Att man kan tala i färg på det sättet.

Ge fan i honom för han är k-märkt.

Du fyllde 80 ifjol i höstas, du firade rent av på kulturnatten.
– Ja, vilken baluns. Jag hade en sexmanna arabisk orkester som spelade och underhöll.

Känner du dig k-märkt nu?
– Nu ska du få originalet. Historien har friserats genom tiderna men så här var det. Jag hade varit på Systembolaget och handlat två flaskor vin. Jag hade min ateljé sidan om Hotell Chaplin och kom gående genom Teaterparken. Intill muren vid teaterrestaurangen stod en församling på 15 pers, lite brudar och lite hundar. The A-team, ni vet hur det kan se ut. Då sa en av killarna “Hallo Evertsen”, Hallo sa jag, “Hallo Roy” ,sa en annan och på den viset var det. Men så var där en som inte var från stan som undrade vad jag var för en fan. Då var det en av grabbarna som omedelbart svarade, “Ge fan i honom för han är k-märkt.” men så vidare k-märkt känner jag mig inte nu, hahaha.

Du arrangerade nyligen din 35.e (!) elevutställning, är det fortfarande lika kul att undervisa?
– Ja, det är det. Är de du undervisar intresserade och tror på dig i den mån att det ger resultat så är ett nöje att undervisa.

Men du undervisade även en period inom grundskolan. Stämmer det att du då hade ett skåp med en Gammeldansk i på ditt arbetsrum?
– Nej, herregud det är förtal. Jag arbetade på Tolvåker i Löddeköpinge och de få droppar alkohol som konsumerades där var på någon lärarfest.

Jag är socialist och som tiderna visat sig är jag jäkligt stolt för det

Låt oss blicka bakåt, du härstammar från ett radikalt hem. Föräldrahemmet var sista utposten innan de frivilliga svenskarna reste till Spanien för att strida mot fascisterna i det spanska inbördeskriget. Det måste ha varit en spännande tid för en ung pojke?
– Absolut. Vi hade skoaffär på den tiden. Alldeles bakom affären hade mina föräldrar två rum och sen en gång till ytterligare ett rum som egentligen var lager men där bodde de som skulle till Spanien eller var på väg hem. Vi hade en karta över Spanien på väggen. Jag nålade med en tråd emellan och såg hur den jävla svinpälsen (Franco) avancerade. Jag följde hur det gick för den Internationella brigaden dit 500 svenskar hade anslutit sig. Tyvärr blev många av de förstörda. Jag minns speciellt en av killarna som förlorat sitt ena öga av granatsplitter. På kvällarna i drömmarna vrålade han; “AVANTI- AVANTI!” Flera år senare ser jag ett TV-program “En anarkist från Gårda” och där är han igen. Det väckte ett hat för Franco i mig och formade min politiska åskådning. Jag är socialist och som tiderna visat sig är jag jäkligt stolt för det. Hur hade världen sett ut om vi bara haft Amerika?

Vad hände i Tyskahusen på Ven?
– Hahaha… Jag var bland annat med i en film, “Vingslag i natten” där huvudrollerna spelades av Pia Skoglund och Lars Ekborg men även Edvin Adolphson var med. Filmen var den tidens typiska pekoral. Det var mycket prassel i höet. På den tiden bodde jag som sagt i Tyskahusen. Där bodde också mina kamrater Sölve Olsson och Bengt Edenfalk som sedermera skulle göra sig ett namn som glaskonstnär i Småland. En dag kom Pia Skoglund cyklande förbi och undrade om vi ville tjäna lite stålar genom att agera skolkamrater till henne i filmen. 25 spänn om dagen utlovades inklusive korv med mos till lunch. Det hela var mycket enkelt vi skulle stå vid kajen och ta emot henne när hon kom med båten efter att ha tagit examen inne i stan. Bäckviken var avspärrat för filminspelningen och där på en bänk placerades vi. Tre typer. Jag var långhårig redan då och med mustasch. Sölve rund i huvudet och Bengt såg ut som El Grecco, mager med skepparkrans. Man såg helt enkelt inte ut som oss på den tiden. Då kommer dom och sätter studentmössor på våra huvuden. Jag har 61 i mått och fick en 38:a. Den satt som en judisk kalott. Plötsligt kommer Kenne Fant, filmens regissör gående. Han tvärnitar när han får syn på oss och frågar vad vi gör här. Sölve som alltid var slagfärdig svarade, “Det är vi som svarar för det konstnärliga innehållet i den här filmen”. Filmen hade sedan premiär på en stor biograf i Köpenhamn när jag gick på akademien där.
– Jag såg filmen och dagen efter skrev Berlinske Tidende;
“Sedan Karl X Gustav, kom över Bältet har inget fruktansvärdare drabbat den danska huvudstaden”. Jag hörde aldrig något från Hollywood efter den filminspelningen.

Sölve hade och har en vass tunga. En gång hittade vi ett militärt cykelställ i trä som flutit i land. Och då tyckte Sölve att vi skulle ta upp det till huset. Jag och Bengt hoppade i vattnet och slet upp det. Det var tungt så in i helvete. Sölve gick bara vid sidan om, så jag sa till honom om han inte skulle hjälpa till och bära. Då kom svaret klockrent. “Jag bär ansvaret”.

Den handen var inte i närheten av ett LUX-tvål på flera år efter det

– Men frågan var alltså vad som hände i huset. Det hände massor av kul saker där kan jag lova. Hahaha. På babordssida av huset, det vill säga längst nere till vänster där bodde författaren Hans Palmstierna. Han var den förste som skrev om växthuseffekten. Han gillade dock att segla ensam något han gjorde på Ålandshav och gick ner ungefär där Estonia senare sjönk. Han drunknade. Efter honom bodde jag, sen kom glaskonstnär Edenfalk och Marika Jovinge. I den allra yttersta och största lägenheten bodde Stella Falkner och Tom Söderberg. Tom var Hjalmar Söderbergs son. En dag bad Stella mig hjälpa henne i Köpenhamn. Hon blev så nervös för alla bussar, spårvagnar och allt. Hon skulle besöka sin syster Fanny och gav mig en gatuadress och undrade om jag visste var det låg. Det gjorde jag. Så jag visade henne dit och följde med upp och hälsade på hennes syster, fast tankarna var väl senare på att ta en sväng om Nyhamn. Jag fick hälsat på systern och lät de sedan sitta kvar och dricka kaffe.
“Vet du vem du tagit i handen. Du har hälsat på samma kvinna som August Stindberg har hälsat på”, sa Stella till mig i trappan på väg hem. Det var Fanny Falkner, Strindbergs sista förälskelse. Den handen var inte i närheten av ett LUX-tvål på flera år efter det.

– Mycket hade sin utgångspunkt på Ven. Vi gick i hopa, Johansson-Thor, Gustav Rudberg, Lasse Johnsson och jag. Vi författade bland annat en skrivelse till Kunglig Majt om att få stopp på bebyggelsen kring Backafallen. Det var väl okej att bygga uppe på ön men inte förstöra profilen.

Galenpannor har korsat dina vägar och konst har bokstavligen gått upp i rök. Berätta lite.
– 40 målningar brann upp när en pyroman för femte gången tände på kåken på Östergatan där jag hade min ateljé. Sen råkade jag ut för en vettvilling som med yxa slog sönder dörren till renhållningsverket där jag då var chef och som därefter knivskar 32 målningar. Det var målningar jag skulle ha på en utställning i Köpenhamn. Det satt sju långa knivar i soffor, stolar och i väggarna. Då kommer en polis in, tittar på tavlorna och nedlåter sig med att säga, “Äh, vad liknar det? Är där något värde i det?”
– Det behöver du inte bekymra dig om, svarade jag, du ska inte recensera någon utställning. Ditt jobb är att hitta den som gjort det.
Polisen gjorde inte ett dugg. Inga fingeravtryck, ingenting. Målningarna förvarade jag där av en tillfällighet. Vissa hade kommit från Liljevalchs där de tidigare varit utställda. Jag hade ingen försäkring som täckte tavlorna när dom stod på renhållningsverket. Efter det inträffade tappade jag lusten och målade inte en tavla på sju år.

Under frånvaron från målandet drev du alltså det då privatägda Landskrona Renhållningsverk men källsorterar du idag?
– Nej, det gör man inte i det huset där jag bor.

Många kvinnor får något speciellt i blicken när ditt namn nämns. Är du en kvinnotjusare?
– Nej, det kan jag inte påstå. Visst har det varit en del men jag var gift med en underbar kvinna som spelade flamenco men mer är det inte…

Que passa, vad vill ni?

Men visst fängslades du för en kyss en gång?
– Nja, de tog passet och skulle utvisa mig för det. Det var en sen natt, lång ute på playan. Det var en flygvärdinna från SAS som jag omfamnade i den beckmörka natten. Det tog inte två minuter från lokalpolisen, som jag dessutom kände, låste mina händer på ryggen. “Que passa, vad vill ni?” Tre eller fyra gånger ställdes jag inför rätta där nere hos borgmästaren. Omoraliskt beteende inför allmänhetens åsyn, lät åtalspunkten. Jag skulle utvisas och hotades med en stor bötessumma så byborna hjälpte till att samla ihop till det. Med 1100 pesetas på fickan stegade jag in i till borgmästaren. Han läste upp domen och dömde mig till att böta 25 pesetas. Det var en dagslön på den tiden. Första hindret var avverkat. Men nu skulle utvisningen genomföras, men grevinnan Astrid Gyllencreutz från Göteborg som var en av svenskarna på plats och som tidigt hade tagit mig under sina vingar såg till att så inte blev fallet.

Fotbollen har fört dig från Luleå till Bukarest. Berätta någon kul reseminne.
– Det hände en märklig grej när vi skulle köra till matchen i Bukarest. Det var i Cupvinnarnas cup som BoIS skulle ta sig an Rapid Bukarest. När vi backade ut från hotellet så punkterade vi alla fyra däcken Om det var ett sprinklersystem eller spik vi körde över det vet jag inte. Det var säkert något kriminellt. Vilket gäng där var med, Långe-Johan, Lennart Cederstam, Mats Karlsson, Pålle Sjöstrand och jag.

Tittar du annars mycket på fotboll?
– Jadå, jag har alltid gillat Everton, det är snarlikt Evertsen. Sen håller jag på Swansea – gruvarbetarnas lag, samt Valencia i Spanien. Det finns en bok av Peder Sjögren som heter Svarta Palmkronor. Den handlar om ett gäng akterseglade sjömän som går på puben i Valencia. Då blev det Valencia.

BoIS då?
– Man skulle gott kunna rikta ett allvars ord till de som handhar Landskrona BoIS. På många år har jag inte sett en match men i år såg jag två stycken. Den var en sådan bedrövelse. Det är professionella spelare, jag tycker man har rätt att kräva mer än vad de uträttade. Skärpning BoIS!

Du berättade en gång om ett märkligt hus i de Andalusiska bergen där en bäck med smältvatten rann genom huset och om hur ett dopp i det tregradiga vattnet kunde bota baksmälla. Hur hamnade du där?
– Astrid, grevinnan, kom en dag och sa att Don Erico var i byn. Erik Munters kallades så. Han hade tillsammans med sin bror gjort det första kylskåpet och sålt patentet till Electrolux. Så för varje skåp som såldes så fick han pengar. Han ville att vi skulle följa med upp till Capileira, en by högt uppe i Sierra Nevada. Så jag, Astrid och flygvärdinnan följde med upp. Där fanns ett hus som han lagt multum på. För övrigt så var ängen utanför sådd med Weibulls ängsgräs från Landskrona. På kvällen när vi kom fram serverades en soppa och den tillsammans med en pepparfrukt gjorde att vi tvingades dricka kraftigt. Vi blev bra packade. Dagen efter törstade jag fortfarande men ville då ha något oalkoholiserat. Vi gick ner till rummet med dammen och bäcken. Där fanns till och med näckrosor i vattnet. Det såg jäkligt frestande ut. Så jag hoppade i. Det var så kallt i vattnet så det var som att hoppa på en stålskiva. Håret reste sig i nacken. Jag var alldeles styv i käkarna. Jag for upp lika fort som jag kom i. Det var smältvatten från från bergstopparna. Baksmällan försvann.

Hur botar du en baksmälla idag?
– Det får verka ut. Det kan ta tid ibland.

Hur många tavlor har du gjort?
– Räknar vi bort de 70 som är förstörda så har jag väl 150-200 kvar.

Har du någon favoritplats i Landskrona?
– Jag har haft två. Båda är numera förstörda. Den ena ligger mittemot Sofia Albertina. På en av bakgatorna där i ett gatt ligger ett korsvirkeshus. Tiden hade gjort det jäkligt grant. Det har man restaurerat nu, vitkalkat och svartmålat. Nu ser det ut som vilket dockhus som helst. Sen låg där en kolonistuga vid Tvätteprammen. Kommer man vid Slottsparken och kör där vägen svänger, precis på andra sidan låg en koloni som var grön. Den är brun nu. Den har blivit förnuftsfärgade, såna jäkligheter händer. Men när den var grön och det var snö runtikring så var det otroligt vackert. Den gröna färgen var så vacker mot det vita.

Finns det något fult i stan?
– Det kan du ge dig på. Det fulaste stället idag, finns mitt i stadens hjärta. Det är så vandaliserat, så den parken som är stans själ, Stadsparken vid gamla kyrkans grund, där har man släppt någon lös med en motorsåg och låtit honom göra en mexikansk kaktus och ett IKEA-möblimang och en bukett tulpaner, så ingen människa kan förnuftsmässigt tala om för mig vad det har där och göra. Det är att vanhelga. Den människan bör träda fram och säga: “Jag är skyldig”. De ansvariga bör ställas till ansvar. Det är förnedrande för en landskronit att man gjort så med själva kristallkronan i staden. Som det ser ut idag är det inte ens ett reservlag till Walt Disney. En skandal utan dess like. Ingenting blir konst för att det liknar. Det som är där är en skam. (Intervjun gjordes dagen innan arbetet med att göra om i Stadsparken påbörjades).

Vad ska du ha för att klippa av dig håret?
– Det beslutet överlämnar jag till kommunen.

Har du något visdomsord på vägen?
Det får bli med en dikt av Karin Boye

Från mig stal de tanken
Det skrämmer mig ägare
Den som vill äga anden
är andens förrädare
Djupt måste själen böjas att stig i riket in
Du kanske kan bli sanningens
Men sanningen aldrig din

Med stor inlevelse berättade Roy Evertsen anekdoter ur sitt minst sagt händelserika liv.

Otaliga är de luncher vi käkat tillsammans med Roy Sigurd Evertsen . Han var en stor gottegris och minst sju sockerbitar skulle det vara i kaffet. 
Han föddes 1926-10-13 i Landskrona. Till sin familj räknade han sin son Mikael och hans Eva samt mitt barnbarnet Freddie. 
–  Jag äter gärna lite. Har ätit lunch ute i 40 år men serveras på tok för sällan kokt torsk med senapssås. Jag dricker gärna ett gott rödvin. Jag är också förtjust i Calvados, sa han i samband med profilintervjun ovan gjordes. 

På våren 2006 hade Roy Evertsen en stor retrospektiv utställning på Landskrona Konsthall.
– Nu vill jag bara jobba, jag vill inte ha någon mer utställning, sa han året därpå. Böcker var annars något han tycket mycket om att prata om. Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck var tveklöst en favorit.
– Jag har en stor samling av Jan Mårtenssons deckare. Han talar ett rätt så civiliserat språk. Dessutom kommer han gärna in på mat och vin utöver mordet. Han kan krydda ett mord med en utsökt Bordeaux. Sen är Agatha Christie min käpphäst. Jag har väl 30-40 böcker av henne.

Så här sa Roy Evertsen om några samtida personer:
Mahatma Gahndi:
– En jätte så liten han var.
Mao Tse Tung:
– Han frälste Kina . Han gav de kläder och vars en cykel.
Hasse “HP” Persson:
– Inlånad till Öster när smålänningarna mötte brasilianska Fluminense. En makalös upplevelse. HP gjorde som brassarna men lade till en klack. Efter matchen bar brasilianarna Hasse Persson ut på axlarna. Deras lagledare menade att om HP bott i Brasilien så kunde han blivit president. Hasse Persson var ett geni. Genier är de bara när de vill annars är de hamnarbetare.
General Franco:
– En sjukdom.
Neil Armstrong:
– Man vet ju inte om de var på månen eller ej. Det fanns en kille ute i Borstahusen som jobbade för stan. Han sopade gatorna. De sa till honom. Såg du på TV:n igår, de har skickat folk till månen. Är ni så dumma så att ni tror att det kan gå folk på månen utan att de ramlar av den.
Olof Palme:
– Det är min politiska idol. Han kombinerade något så pass sällsynt som politisk genialitet med ett stort hjärta.

Roy Evertsen på Rådhustorget för att övervaka Fridays for future.

– Jag inspireras av människor. Jag inspireras av att säga morsning till er när vi träffas under luncherna, sa Roy Evertsen vid ett tillfälle.

Annons
Annonser






















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser