De unga ensamkommande som fyllt eller blivit uppskrivna till 18 år är hemlösa i Landskrona. I dagsläget finns 26 unga Landskronabor som står utan hem. Ungefär 2/3 av dem har lyckats få en sängplats i ett hem men det är ca 7-8 unga 18 åringar som inte har lyckats hitta någon som kan ta emot dem i deras hem. Det innebär att de står helt utan någonstans att sova på natten, ingen egen säng eller ställe de kan kalla sitt. En del av dem bor i våra trappuppgångar, sover i bästa fall hos en kompis, nu när det är varmt så sover de ute eller hittar tillfälliga lösningar. Landskrona stad har bestämt sig för att inte hjälpa dem med boende.
Situationen är alarmerande men inget händer och de unga är fortfarande hemlösa. Landskrona stad tog emot en del av de barn som kom till Sverige med flyktingvågen 2015. Då var de barn och erbjöds boende, skola och stöd. Nu har det gått tre år och de börjar fylla 18 år eller så blir de åldersuppskrivna till 18 år av Migrationsverket (uppskrivningen har inte med faktisk ålder att göra utan sker oftast om barnet inte kan bevisa att de är under 18, vilket få kan på grund av pass som inte anser vara giltiga). Landskrona stad har inget vuxenboende utan vuxna asylsökande är Migrationsverkets ansvar. Så efter tre år i Landskrona där de gått i skola, fått vänner, skapat ett nätverk av vuxna i skolan och på boendet samt varit med i föreningar och delaktiga i samhället, så ska de unga flytta till en ny stad, nytt boende och ny skola. Väldigt ofta långt bort.
Jag är socionom och arbetar med att utbilda blivande socionomer i att se och upptäcka risk- och skyddsfaktorer hos barn och unga för att kunna hjälpa upp och stötta innan barnet/den unga far illa eller hamnar i ett socialt utanförskap. Det är viktigt att gå in så tidigt som möjligt så att det varken kostar barnet/den unga eller samhället onödigt mycket resurser. Det senaste året så har jag engagerat mig i de ensamkommande unga här i Landskrona. Som socionom ser jag att det finns flera problem med förhållningssättet som Landskrona stad har valt.
De unga ensamkommande lever redan i en särskild utsatthet då de saknar sina familjer runtomkring sig. De vuxenboendena som Landskronas unga blir hänvisade till av Migrationsverket ligger inte i Skåne, utan Norrland, Bohuslän, Dalarna och runt om i Sverige, väldigt långt bort från Landskrona helt enkelt.
I mitt arbete resonerar jag så här: När en ungdom inte får sitt närmsta stöd från en familj (familjen är en av de starkaste skyddsfaktorerna vi har för att må bra och utvecklas väl) så blir det extra viktigt att titta på vad och om det finns andra skyddande faktorer för barnet/den unga. Fungerar skolan? Finns det en fungerande fritid? Har barnet/den unga en fungerande vardagsstruktur? Har barnet/den unga några vänner? Finns andra vuxna i nätverket runt om barnet/den unga?
I fallet med de ensamkommande så har de en fungerande skola, fungerande fritid, de har vänner och nätverk i Landskrona. De saknar en strukturerad vardag eftersom de saknar ett boende men alla de andra faktorerna finns. Skulle de åka till Migrationsverkets vuxenboende så förlorar de samtliga skyddsfaktorer som de har idag. Kvar blir då riskfaktorerna. Otryggheten på en ny plats utan vänner och nätverk, ostrukturerad vardag när skolan inte kommer igång och allt är nytt, inget föreningsliv som de känner till m.m. Det är väldigt många risker.
De unga har förstått att de inte klarar av det, så de klamrar sig fast. Trots att de är hemlösa. Landskrona stads lösning är utifrån det praktiska ansvaret, det har Migrationsverket, det vet jag. Men här har vi ett etiskt och moraliskt ansvar för våra medmänniskor som bor i vår stad.
Som socionom kan jag inte blunda men jag vet inte heller vad jag ska göra. Jag har pratat med politikerna och nu är det dags igen. Måndagen den 28 maj kl 17:00 kommer jag ställa mig på Rådhustrappan och vädja till våra politiker som ska in på kommunfullmäktige att de ska tänka om och överväga om det är rimligt att vi 2018 har unga 18åringar som lever på gatan i Landskrona. Gör mig gärna sällskap så att vi kan visa att vi är fler som ser riskerna med att inte ta tag i situationer som gör att människor förblir otrygga och utsatta.
Johanna Ivarsson
Socionom
