– Shit, sa Räven och reste sig upp.
– Vafan, utbrast jag.
Den store killen med tillhygget och linnet såg verkligen hotfull och skitförbannad ut. Det här var på allvar, inte något skämt. Jag reste mig osäkert upp på knä. Killen närmade sig med bestämda steg, medan hans kumpan – en smalare kille med rakat huvud, halstatueringar och adidaskläder – som verkade amfetamin-stirrig, skyndade efter.
– Vafan är det frågan om?, ropade jag stående på knä där i gröngräset, mitt bland våra urdruckna ölburkar. Räven svarade mig inte, han var på väg rakt emot den snabbt annalkande faran och hann väl ta en tio-femton raska steg.
– Din kompis!, gastade den store killen mot mig med förvånansvärt pipig röst.
– Han fuckade oss!
När han sa detta svängde han med fälgkorset och pekade på Räven som nu nästan var ända framme vid honom.
Jag förstod ingenting. Jag hade varit långt borta i fantasier och drömmar och solsken och öldimma, och befann mig nu, skjortlös, knästående och berusad inför en hotande och oförklarlig våldssituation. Vår lilla stad vibrerade av sol och sommardrömmar runt ikring mig, insekter surrade, myror kröp omkring i det friska gräset, granar liksom ångade och doften blandade sig med något annan, kemisk förruttnelse, svavelväten kanske, ifrån tegelbyggnadens djupa källarregioner. Ett flygplan ritade ett perfekt vitt streck över försommarhimlen och en tokdåre med vilda ögon svängde ett fälgkors bara en bit bort.
– Du gav oss fingret! Du fuckade oss!, skränade den storvuxne potentielle våldsmannen och tryckte upp sin gigantiska bröstkorg mot den lite hopkrupne och gestikulerande Räven. Jag fattade fortfarande ingenting. Räven verkade förklara och förklara, urskulda sig. Jag kunde inte höra så bra. Och så, plötsligt, var det bara över.
Den store killen gav Broder Räv en blick som skulle ha kunnat skrämma en hel flock packade fotbollsfans spiknyktra, och så vände han bara på klacken och vaggade tillbaka till skåpbilen. Till och med hans rygg såg arg ut. Adidaskillen skyndade efter. De klev in i bilen, motorn gick igång och så försvann de med en liten rivstart.
Jag stod fortfarande kvar på mina knän. Räven kom gående emot mig. Jag kunde höra duvorna inne i granarna.
– Vad fan var detta?! Hade du gett dem fingret?, frågade jag förvirrat och tyckte att detta var märkligare än alla mina hopfantiserade brandtrappor och Feist-konserter i skogsbacken. Räven nickade.
– Gav du dem fingret när de körde förbi här, när jag låg fridfullt i gräset och blundade?
Han nickade.
– Varför i helvete då?
– Jag fick för mig att de var HIF:are.
En timme senare fanns det bara två öl kvar i det där flaket vi tagit. Vi hade också försett oss med varsin vitvinare. Detta hade vi gjort när Stenmark återvänt, svettigare än någonsin, och kopplat på släpet för att sedan påbörja sin långa färd tillbaka till knottens och renarnas land. Vi var väl dyngfulla (direkt efter incidenten med fälgkorsmarodören hade vi, för övrigt, också smugit bort till släpet där vi öppnat en whiskyflaska och halsat tappert ett par gånger och sedan ställt tillbaka pavan). Men nu var släpet, Stenmark och marodörerna borta. Vi var övergivna. Vi diskuterade om vi skulle ta oss ner till den närbelägna strandremsan för ett dopp. Solen sken fortfarande starkt. Räven började sjunga ”För vi vill ha ett självständigt Skåne”. Jag frågade honom om han kände Kniva-Kaj, det gjorde han nog inte. Vår diskussion kom liksom ingenstans. Bärandes på våra heliga vinflaskor och de sista båda smuggelölen vaggade vi över vallarnas klippta gräsmattor, på väg mot pizzerian. Vi var mycket hungriga. Och, som sagt, mycket berusade.
Framme vid Donpans soliga uteservering gjorde vi vårt bästa för att stadga upp oss lite, placerade sen de två sista ölburkarna och de halvdruckna vinarna på marken invid den låga muren som omgärdade och slog oss ner vid ett slitet träbord. På en veckotidningslöpsedel på väggen till grannhuset läste jag: BLI SMAL SOM EN FRANSYSKA och SEXBANTA! SÄTT FART PÅ DE RÄTTA HORMONERNA.
Min värld snurrade betänkligt och så kom servitrisen med allt sitt vackra korpsvarta hår samlat i en hästsvans, och hon log trevligt och igenkännande mot mig. Räven sluddrade:
– Två kebabpizzor och två stora öl, p i n t a r. Och fort ska det gå!
Jag grimaserade. Servitrisen försvann i de inre regionerna. Det gjorde ont i min mage, men jag försökte t ä n k a bort smärtan – såväl som kanonfyllan för den delen – studerade de andra gästerna medan vi väntade på vår beställning. Räven muttrade och tände omständligt en cigarrett. Fyra män och en kvinna vid det närmsta bordet, salongsberusade och ganska skrattglada. Tre yngre killar med omfattande tatueringar på armar, skuldror och halsar satt en bit bort och slukade sina pizzor under tystnad. Två stillsamma fyllon med en hund längre bort, någon till, och så Pizzeriamannen. Han var alltid här.
Våra pizzor kom ganska snart och jag och Räven högg in på dessa med stor hunger och alkoholrelaterat bordskick. Jag hade fortfarande ont i magen. Men vi åt i alla fall nästan upp de jättelika pizzorna, med sina berg av hyvlat kött, lök, feferoni och krämig vitlökssås och ölen rann ner utan minsta besvär. Sen blev det suddigt.
Räven rökte konstant, pratade för sig själv och välte ner askfatet från bordet ett par gånger. Jag för min del satt och gungade med huvudet, sög på min andra pint och undrade vad som skulle krävas för att bli utkastade. Ägaren kom körande i sin BMW, parkerade utanför, hälsade kort och försvann sen också han in i krogens bakre regioner. Plötsligt reste sig Räven upp, vacklade till en smula och tog sen ett snabbt och bestämt adjö av mig innan han lade en hundralapp och en guldtia på bordet och helt sonika stapplade iväg i kvällningen.
Jag satt kvar med mitt mag-onda och min snurrande skalle. Rökte. Efter ett tag hade alla gått därifrån, utom jag och Pizzeriamannen. En hund skällde någonstans. Det var inte lika varmt längre, men majkvällen var lång och de snälla molnen på himlen blev fantastiskt orange-rosa-blå. -Som målade av någon gammal holländsk mästare, tänkte jag, långt inne i dimman.
– Och då menar jag varken Cruyff, Neeskens, Rensenbrink eller van Basten.
Sen tänkte jag på ramslöken som antagligen just i detta nu växte, växte, växte och frodades på det där stället ute i Lill-Olas. Stället vid havet. Hur den uppfyllde marken där med blomningens… VITHET… och luften med sin säregna lökdoft. Sen tänkte jag på att vara ung, rimligt ung åtminstone, och ha en polare, en p a r t n e r S o n n y att åka ”from town to town” med. Jag tänkte på den övervintrade raggaren med den stora bilen som jag sett från köksfönstret förra sommaren. En upptäckare, en äventyrare. Kanske en erövrare. Och så tänkte jag att Pizzeriamannen som satt därborta kanske var en demon som vandrade mitt bland oss. Sen tänkte jag på att skriva den där boken. På att döpa en dotter till Juni.
6 BÄSTA SÄTTEN ATT UNDVIKA FETTLEVER läste jag på ett kvällstidningslöp när jag vinglade hemåt i majkvällen.
PETER LINDE
Gästkrönikör på Landskrona Direkt
Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag.
