Annons

Gästkrönika: När cirkusen kom till stan

Ett säkert vårtecken är det cirkusen kommer till Exercisfältet. Peter Linde är en tvättäkta “Exanunge”, uppväxt som han är tvärs över gatan. Här bjuder han på en gästkrönika från när “När cirkusen kom till stan”.

Pojken var hos honom under de dagarna då cirkusen slagit ner sina pålar på Exercisfältet, och farfadern ville absolut bjuda de båda på denna upplevelse. Han, farfar, skulle ju inte själv följa med, det hade blivit alltmer sällan han gick ut över huvud taget, men han var så nöjd med att få stå för biljetterna, generös och omtänksam som han alltid varit. Och helt billigt var det ju inte – det fanns platser i tre olika prisklasser upptäckte han och pojken när de spanade in biljettluckan och insöp atmosfären lite tidigare under dagen – bänk, parkett och loge. Logerna var ju dyrast, stolar i små avdelningar alldeles intill räcket som gick runt manegen, och där skulle de sitta så att de kunde se riktigt bra och leva med i föreställningen, menade farfar.

Annons
 

En viss antågande råhet kunde märkas i den tidiga kvällsluften när han så tågade mot fältet och tältet, med den lille, spänt förväntansfulle sonen vid handen. Cirkusen var i stan, kvällen skulle komma och där låg Exercisfältet, fullt av minnen. Det höga gulnade gräset var där. Dofterna. De stora sneda tallarna som han och de andra Exanungarna en gång klättrat i och i vars närhet det spelats många brännbollsmatcher. De täta och robusta ekarna, de som börjat växa där när nötskrikor och andra förbipasserande fåglar tappat frön på den bördiga ängsmarken, som hans morfar sjömannen hade berättat för honom. Kastanjen som hans morbror planterat. Sjuttiotalssomrar i det höga gräset med knallpulverpistoler, svärd och knattrande k-pistar i svart plast. Fotbollsplanerna där de svettats floder. Kojorna de byggt. Ciggen de smygrökt. Dimman som rullat in om höstarna. Och så denna stunden just nu – den lille förväntansfulle sonen som kramade hans hand, farfars biljetter i fickan, den lilla kvällskylan som kom krypande från sundet och den fräna lukten av stora djur, cirkusdjur. Allt var i allt, och allt var väl.

Platserna var verkligen utmärkta, de satt vid ringside i det uppvärmda och ganska välfyllda tältet, sonen mumsade storögt på godiset och sågspånen sprutade när akrobater, jonglörer, hästar, hundar, dromedarer och elefanter gjorde sina konster så nära att de nästan kunnat röra vid dem. Mitt i föreställningen blev det en paus och de gick ut ur det starkt upplysta och fränt äventyrsdoftande tältet för en stund. Vid ekarna borta vid den lilla stigen hittade de på en lek; de plockade ekollon från de tungt hängande grenarna som de sedan med snygga vristskott försökte sparka till varandra genom luften. Grabben tyckte att dessa konster var nästan lika kul som cirkusen.

När pausen var slut och de bänkat sig i logen igen kom det in en clown. Om pojken hade varit fascinerad och smått trollbunden av den första akten, så gick han nu fullständigt bananas inför denne cirkusclown. Den stollige och fumlande pajasen fick lillkillen att brista ut i ett så klingande och långvarigt skratt att han aldrig hört något liknande. Som far till grabben var han i högsta grad medveten om att han var part i målet, men när skrattandet bredvid honom bara fortsatte och fortsatte förstod han att i n g e n i publiken hört något liknande. Halsar sträcktes och huvuden vreds runt omkring hela cirkustältet i försök att få reda på var barnet som skrattade så klingande satt någonstans. Leendena som spred sig i bänkraderna hade kunnat värma upp en mindre stad. Det lyckliga skrattet var som silverklockor, som en strålande och porlande vårbäck, och det kändes som att han och junior plötsligt blivit involverade i själva föreställningen.

Nästa år kom cirkusen tillbaka. Pojken var ett helt år äldre. I pausen mindes han leken med ekollonen och hela processen upprepades. Dock kan man kanske bara skratta så en gång.

Veckans låtar:
Mikael Wiehe – Lindansaren
Bruce Springsteen – Wild Billy’s circus story
I övrigt rekommenderar jag denna bistra påskvecka ett Jerry Williams-medley.

PETER LINDE

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. 
Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag.

Annons
Annonser




















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser