”I am just living to be lying by your side
But I’m just about a moonlight mile on down the road”
-Jagger/Richards: ”Moonlight Mile”
DÅ.
Kanske hade sonen varit fyra år gammal, kanske fem, han mindes inte riktigt. Visserligen lång för sin ålder och storvuxen (herregud – han hade ju vägt 4020 gram då han föddes, på den bästa av nätter!), men då fortfarande en liten, liten kille. Hans lille kille, som just somnat där, ovanpå lakanen i dubbelsängen denna ljusa sommarkväll. De hade läst godnattsagor, liggandes tätt intill varandra, far och son, alltmedan bådas ögonpar blivit tyngre och tyngre. Undrar vilka sagor de valt ur den ljusblåmålade bokhyllan just denna kväll? Kanske boken om Wuzzlarna, som bodde på en ö och alla var en blandning av helt olika och vitt skilda djur, kanske den modernare och smått anarkistiska ”Mamma Mu städar”? Eller kanske hade hans son valt någon av de folksagoaktiga ”Havskungens gåva” (”ro hit med – så säger man väl inte?!” brukade lillkillen med guldhåret kommentera scenen med de fräcka studenterna i båten) eller ”Pojken och nordanvinden” (”käppen min, slå” – ha, ha, ha!). Möjligen hade de läst den verkliga klassikern ”Olle Långöras möte med våren”, en bok han själv lyssnat till som liten pilt och som därför var vältummad och luktade tryggt.
I vilket fall som helst så hade sonens från början uppspärrade ögon sakta smalnat, alltmedan hans andhämtning blev tyngre och långsammare, och nu snusade han gott med halvöppen mun på farsans säng i den ännu ljusa kvällen.
Då hade han suttit kvar på sängkanten en lång stund och bara betraktat den sovande pojken. Den vackraste varelse han någonsin sett. Kvällssolen föll in något genom persiennerna och belyste svagt de blåmålade väggarna, de uppsatta teckningarna, den likaledes blåmålade bokhyllan med alla sagoböckerna, fina stenar, snäckor, bollar och annat som de hittat tillsammans och den mjuka mattan med Nalle Puh-motivet. Han böjde sig försiktigt fram och luktade på pojken, betraktade honom igen, njöt fullt ut av att vara pappa. Åtminstone för denna stund, denna veckohelg.
Pojken luktade så gott! Hans hår var så sommarblont! Några somrar längre fram i tiden – fem stycken kanske? – skulle sonen fråga: ”Pappa – får jag dyka?”. Det hade varit på en helt annan förtrollad sommarkväll, en kväll då de hade varit vid badplatsen hela dagen, och nu hade kommit hem, duschat, bytt om, ätit kvällsmat och varvat ner. Och så ville sonen ut dit igen! Han ville glida runt i undervattensvärlden vid vågbrytaren ännu en liten stund med sina älskade cyklop och snorkel medan solen sänkte sig i sundet. Och hur skulle han då kunna neka honom? Lillkillen som några somrar tidigare varit ovan vid att bada och nästan rädd, men som nu hade en väldigt solbränd rygg och dök som en liten utter. Naturligtvis hade de cyklat ut till Hooken igen, i den ljumma kvällningen, grabben därbak på pakethållaren.
Men den kvällen då sonen ännu bara var fyra år så reste han sig försiktigt från sängkanten. Tassade ut ur sovrummet, hällde upp ett par fingrar halvbillig whisky i ett Iittala-glas och satte sig i tystnaden i tv-soffan. Det hade varit en lång dag. Efter en stund smög han in till pojken igen, luktade på honom igen. Och klippte försiktigt en lock av hans sommarblonda hår. Att spara för alltid.
NU.
Sådär en tretton år senare hade den kloke och väldoftande lillkillen utvecklats till en sjuttonårig 192 centimeters gymnasist som sedan ett år tillbaka fullständigt snöat in på styrketräning (i motsats till fridykning). För faderns del hade teknikutvecklingen, samhällsförändringar och övriga livshändelser fört honom till en plats som verkade märkligt främmande, även om en del också var sig väldigt likt. Men han förstod inte mycket av denna nya värld där människorna verkade leva sina liv med näsorna nere i sina portabla telefoners skärmar. Polaren LJP hade proklamerat bokens död, som företeelse och medium, och själv kunde han inget om ajfånar, nallar, plattor, appar, nappar, knappar, filer, felor, flöden eller flashmobar.
Hur som helst, vandrande på en smal gata omgiven av koloniträdgårdar en dag mötte han en ung kvinna i snöfallet. Hon höll upp sin telefon en bit framför ansiktet, stirrade och pratade rakt in i denna medan hon gick (han antog att damen i fråga ”face timeade”). Just då pep det till i hans egen telefon, varvid han plockade fram den ur innerfickan under det att han noterade att kvinnan tämligen högljutt berättade om sitt nageltrång, och upptäckte att pipet gällt ett alltid lika välkommet meddelande från sonen. Det var ingen text, det var en bild. Nej, det var en bild som blev rörlig om han petade på den. En filmsnutt hade anlänt till hans telefon i detta skånska snöfall. Nio sekunder med tonårskillar i en träningslokal som visade hur den välväxte sonen för första gången klarade hundra kilo i bänkpress! Nu var det ju bra med tekniken! Han log för sig själv, ensam nu där på den lilla gatan, och undrade om man kunde spara filmklippet som man sparade en hårlock?
PETER LINDE
Gästkrönikör på Landskrona Direkt
Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag.
