Så har ännu ett år nått sitt slut och när är vi uttalar orden ”Gott Nytt År”, är detta ofta av vana utan att fullt ut förstå den förväntan som orden en gång betydde. Kanske är det som om tiden vi lever i gör det svårare att tala om framtiden med tillförsikt.
Världen omkring oss präglas av ett tilltagande oro. Kriget i Ukraina pågår och har blivit en del av Europas vardag. Även Israel/Palestinakonflikten är ett tragiskt öde för alla oskyldigt drabbade. Samtidigt befinner vi oss under en allvarlig global kris om klimat- och miljö vars konsekvenser sträcker sig långt bortom enskilda länders gränser och dess politiska mandatperioder. Dessa skeenden kommer sannolikt avsätta djupa spår i människans livsvillkor för kommande generationer. Det är något som händer nu och kan inte längre betraktas som några avlägsna hot.
Det politiska samtalet i vår riksdag, kring dessa frågor präglas av en ganska bred enighet, särskilt i frågor som berör krig och säkerhet. Enigheten verkar ge intryck av stabilitet, men den väcker också frågor om vår demokrati. När besluten uppfattas som självklara och alternativ sällan formuleras, riskerar det demokratiska samtalet – och därmed vårt medborgerliga engagemang – att tappa kraft.
Sveriges regering talar om att vi befinner oss i ett slags krigstillstånd. Dessa ord bär stor tyngd vars innebörd sällan klargörs. Samtidigt formas den allmänpolitiska verkligheten av kontroversiella kompromisser som påverkar både klimatpolitiken och synen på mänskliga värden. Det gäller inte bara regeringen, utan också oppositionen, vars återhållsamhet och anpassning riskerar att sudda ut våra folkrörelseideal som en gång bar den svenska demokratin.
Men ansvaret kan inte enbart läggas på politiska institutioner och partier. I varje kris prövas också vårt personliga ansvar. Hur förhåller vi oss själva till det som sker? Vilken roll spelar vår egen tystnad, vår anpassning eller vår bekvämlighet? Demokrati och hållbarhet är inte enbart politiska projekt – de är också beroende av människors vardagliga ställningstaganden, samtal och handlingar.
Funderingar om framtiden blir därmed också en fråga om hur den unga generationen ser på världen och sin plats i den. Vad förmedlar vi till dem med våra val och vår passivitet? Vilket ansvar är vi beredda att ta, inte bara för vår egen tid utan även för deras?
Ingen kan med säkerhet veta hur framtiden kommer att gestalta sig. Men kanske är det just i denna osäkerhet som vårt gemensamma ansvar blir som tydligast. Ett nytt år innebär inte automatiskt en ny väg mot framtiden – den formas av de beslut vi tillsammans fattar, både som samhälle och som tänkande individer.
Olle Pålsson
