Eyvind Johnson, svensk nobelpristagare i litteratur, skrev:
”Vår rikaste bildningskälla är historieläsningen – vägen till kunskap om nuet måste leda genom den. Här är vi, men hur nådde vi hit? Hur var det förr i världen?”
Varje generation måste söka sina egna svar – och samtidigt ta ansvar för att inte förlora de berättelser som tidigare generationer lämnat efter sig.
Som stolt Landskronit, trogen min stad och dess historia, är jag därför förvånad över hur lite av vår relativt närliggande historia, tycks finnas kvar i det offentliga minnet. Jag har tidigare skrivit några textrader om detta i denna nättidning Landskrona Direkt, utan någon egentlig reaktion – vare sig från ansvariga politiker eller från Landskronabor i allmänhet.
Det jag framför allt vill uppmärksamma är stadens förlorade minnesbilder av arbetarnas betydelse för Landskronas framväxt. Inte minst gäller det arbetarrörelsens betydelse – en rörelse som bar på visionen; ”från mörkret stiga vi mot ljuset”. Det är ett historiskt arv som vi inte kan förneka. Resan från ett fattigt bondeland till ett industrialiserat välfärdssamhälle skedde inte av sig själv. Den byggdes av människor som arbetade, organiserade sig och tillsammans krävde bättre villkor och ett annat och rättvisare samhälle.
Här finns en tydlig koppling till det gamla uttrycket ”Gräv där du står”. För historien finns inte bara i böckerna, på museerna eller i berättelserna om kända personer. Den finns också i fabrikerna, på arbetsplatserna, i föreningslokalerna och i människornas egna berättelser. Den finns i de liv som levdes av dem som byggde staden. När dessa berättelser försvinner uppstår en minnesförlust. Och jag menar att denna är särskilt sorglig.
Samtidigt måste jag rikta en del av kritiken mot min egen generation – 40- och 50-talisterna. Kanske förstod vi inte tillräckligt väl betydelsen av att bevara, dokumentera och berätta om den historia som våra föräldrar och farföräldrar bar med sig. Berättelser som nu riskerar att gå förlorade.
Inte ens en enkel ”Walk of Fame”-platta har vår stad lyckats åstadkomma för att påminna om de människor och den arbetarrörelse som var en del av grunden till det välfärdsbygge som dagens samhälle vilar på.
Helsingborg med sin något småborgliga historia har sin August Palm, men vår egen stad, starkt präglad av sin industri, Strävsamma föreningsmänniskor med sin bildningssträvan och där i sammanhanget inte minst företrädare för den lokala arbetarrörelsen – människor vars insatser annars riskerar att blekna bort ur det gemensamma minnet. Det handlar inte om att romantisera det förflutna eller att skriva om historien. Det handlar helt enkelt om att minnas den, samt förstå vilka människor som byggde staden vi bor i. Att låta deras berättelser få finnas kvar. Om att ge kommande generationer möjligheter att ställa den viktiga historiska frågan.
”Hur nådde vi hit” ?
Och då börja gräva där vi står.
Olle Pålsson
