Under Torkild Strandbergs tid vid makten har en särskild strategi återkommit gång på gång: att sälja kommunal mark till företag i syfte att ”skapa tillväxt”, ”attrahera etableringar” och ”öka sysselsättningen”. Det har blivit en politisk standardmodell – nästan en reflex – där markförsäljning likställs med utveckling.
Problemet är att denna modell vilar på två fundamentala felslut.
Det första är ekologiskt och materiellt: mark är en ändlig resurs. När kommunen säljer sin mark säljer den inte bara yta – den säljer framtida handlingsutrymme, långsiktig planeringsmakt och strategisk självständighet. När marken väl är borta är den borta. Det är inte en investering som kan återtas, utan en irreversibel överföring av gemensamma resurser till privata intressen.
Det andra felslutet är empiriskt: strategin har inte levererat det den lovar. Ser man till utvecklingen i Landskrona över de senaste 20 åren finns inget tydligt samband mellan utförsäljning av mark, företags¬etableringar och långsiktigt minskad arbetslöshet. Etableringar har kommit och gått, logistikytor har vuxit fram, men den strukturella arbetslösheten består. Det som presenteras som ”jobbmotorer” blir i praktiken ofta lågkvalificerade, sårbara arbetsmarknadssegment utan långsiktig stabilitet.
Detta är kärnan i problemet: politiken bygger på volym istället för struktur. På kvadratmeter istället för kompetens. På etableringar istället för social investering. Man bygger yta, men inte samhälle.
En hållbar arbetsmarknad skapas inte genom att sälja mark, utan genom utbildning, kompetensförsörjning, social infrastruktur, lokalt företagande, småskalighet, innovationsmiljöer och förankrade näringar. Det kräver långsiktighet, tålamod och politiskt mod – inte snabba affärer.
När kommunen gör sig beroende av markförsäljning som utvecklingsmotor skapas dessutom ett systemiskt beroende: man måste sälja mer mark för att finansiera nästa steg. Tillväxten blir självändamål, inte medel.
Denna politik paketeras dessutom återkommande som framgångsberättelse. Det är numera ett välbekant inslag att Torkild Strandberg ställer sig framför stadshuset, spelar in korta videoklipp och förklarar hur ännu en markaffär, ännu en etablering eller ännu ett projekt är ”bra för Landskrona”. Det har blivit ett återkommande kommunikationsformat – där politisk komplexitet reduceras till budskap, strukturproblem till slogans och långsiktiga konsekvenser till videomaterial.
När politiken blir videoformat och utveckling blir kommunikation uppstår en farlig förskjutning: bilden av utveckling ersätter utveckling i sig.
Torkild Strandbergs politik har därmed inte bara varit kortsiktig – den har varit strukturellt ohållbar. Den bygger på en resurs som tar slut, och på en arbetsmarknadslogik som inte fungerar.
Landskrona behöver en ny utvecklingsmodell. En som ser mark som strategisk resurs, inte som kassakista. En som ser människor som människor och inte ersättningsbart kapital. En som bygger samhälle före symbolisk tillväxt.
För en stad kan inte sälja sin framtid och samtidigt kalla det utveckling.
Ronnie Niby (S)
