För tredje natten i rad, denna gång 04.30, skallrade våra fönsterrutor här hemma. De sprängningar som görs på olika ställen i vår stad, men företrädesvis i de centrala delarna, har pågått under lång tid och nu börjar konsekvenserna visa sig.
Vi har grannar som valt att flytta eftersom deras barn inte kunnat somna på kvällen av rädsla för nästa smäll. Landskronas rykte, som stadigt blivit bättre, är i fara när mäklare får frågor om sprängningarna under lägenhetsvisningar och vanliga hyggliga människor bara går och väntar på nästa smäll.
Jag inser förstås att kommunens möjligheter att lösa problemet är begränsade. Polisen är, tyvärr, förstatligad och förefaller lida svårt av sina interna problem. Men när medborgarna börjar känna vanmakt inför ett problem som samhället inte kan skydda dem från eroderar grunden för det samhällskontrakt som man trodde fanns. Hade vi bott i en stad i USA har jag svårt att tro att sheriffen skulle bli omvald nästa gång
Vi betalar skatt för skydd, vård, skola, och omsorg och när detta eller delar av det inte fungerar spiller missnöjet över på alla aktörer, till och med på dem som inte har jurisdiktion i saken. Olika aktörer kan säga att det är ”oacceptabelt” hur många gånger som helst men när det smäller nästa gång kommer tio medborgare av tio att önska sig konkreta åtgärder istället för tomma ord.
Jag förstår att alltså att vi på kommunal nivå har högst begränsade möjligheter att påverka polisens arbetssätt och prioriteringar, men vilka löften och avsiktsförklaringar vi än får så kan konstateras att; Det fungerar inte! Givetvis skall vi arbeta förebyggande, ingen tycker något annat, men jag får för mig att det är lite för sent när det handlar om den eller de individer som spränger just nu. Trygghet, ordning och reda får inte bli ljumma förhoppningar, att förebygga brott är bra, att beivra brott och lagföra brottslingar är nödvändigt.
Lars Lindblad
Landskrona
