Medan stadens politiker klappar varandra på axlarna för ”förbättringar” gjorda under valperioden, så kan det vara aktuellt att påminna om försämringarna. För visst är det en försämring om 7 500 är ”ej självförsörjande” i Landskrona under en högkonjunktur! I Malmö handlar det om 75 000. Detta motsvarar c:a 25% av den vuxna befolkningen.
Ordet arbetslöshet användes ej mera av politikerna. Kanske för att man då skulle kunna kräva att arbete organiserades av samhällets toppolitiker. I stället läggs skulden på de drabbade. De ingår i ”ekonomiska utanförskapet”, har fel utbildning, fel nationalitet eller fel kön. Men det handlar inte längre om olika värderingar utan om två olika världar, där den andra världen bara nämns i samband med blåljus. Men den stora majoritet arbetslösa önskar bara att ha ett jobb att gå till precis som de ”självförsörjande”.
Vad skulle inte 7 500 i arbete kunna uträtta för samhället om de gavs möjlighet. 7 500 motsvarar tre stycken Öresundsvarv eller tre stycken storsjukhus. 7 500 skulle kunna bygga bort bostadsbristen på en kort tid. Vad står i vägen? Jag var på Kuba på 1990-talet och såg hur arbetande av alla kön och nationaliteter på några få år byggde 50 daghem, läkarstationer till var 1 000de invånare, motorvägar och reparerade dåliga hus i den s.k. korrigeringskampanjen. Allt genom betalt frivilligarbete, där bara brist på material satte gränserna.
Är socialismen enda lösningen eller finns det en väg innan dess?
Den politiken lever i så fall fortfarande i skymundan. Det är hög tid att steppa fram och kräva ett miljonprogram för nödvändiga offentliga arbeten i Sverige.
Lars (Lasse) Erlandsson
