Som ganska nybliven pensionär har jag roat mig med att driva två små frågor, som rör mig på ett eller annat sätt. Det ena är lyktstolpen utanför vår tomt på Hven, som inte fungerat på mer är 41 år. Den andra frågan handlar om Landskronas avsaknad av ett kommunalt kallbadhus.
Den första frågan tycks nu närma sig sitt slut och jag förväntar mig en lösning inom ett par veckor. Vad nu lösningen blir så är det bättre än att gå och undra i mer än 40 år varför inte lyktstolpen på stadens parkering lyser när det är mörkt? Alternativt, vill staden inte att den skall lysa när det är mörkt, så plocka bort den.
Den andra frågan är ganska färsk och aktualiserades när Sven hade härjat i staden för några år sedan och vi plötsligt inte längre hade ett kallbadhus. Nu är det så att det kallbadhus vi hade i hamninloppet aldrig varit i stadens ägo utan drivits av privata händer senast den ideella föreningen Doppingarna. Jag som är en ivrig bastubadare tycker det är självklart att en stad vid havet skall ha ett kallbadhus med tillhörande bastuavdelningar för damer respektive för herrar. Så har så vitt jag vet alla andra kommuner utmed den Skånska kusten utom just Landskrona. Men nu tycks en lösning även här vara inom sikte.
Vad kan man då lära sig av det här? Tjôta i tid och otid. Ge aldrig upp för till slut så vaknar politikerna och i det första fallet även stadens belysningsmästare (har vi någon sådan?). I det andra fallet så vet jag egentligen inte vem jag skall tacka för ett snabbt (nåja) agerande. Det går ju också att agera för snabbt och då går det som när man presenterade de första planerna på, ett nytt kallbadhus.
Men i min lilla värld så tycks vi gå mot ett slutet gott, allting gott eller. . . . .?
Björn Lind
