Landskrona är en stad med ett rikt historiskt arv, från medeltidens stadsplan till 1800‑talets kvartersstruktur och den industriella epokens byggnader. Staden har under århundraden utvecklats med en tydlig relation mellan stadens struktur, dess byggnader och det omkringliggande landskapet, vilket skapar stark platsidentitet och en unik karaktär.
Trots detta har modernistiska planeringsprinciper från efterkrigstiden på många sätt påverkat staden negativt. Funktionell separering, storskalig punkt- och lamellhusbebyggelse samt prioritering av biltrafik har lett till fragmenterade stadsdelar och glesa bostadsområden som inte alltid bidrar till social sammanhållning eller estetisk kvalitet. Dessa utmaningar är väl dokumenterade i Landskronas bevarandeplaner och stadsbyggnadsprojekt.
Dagens stadsplanering i Landskrona uppvisar flera utmaningar som tydligt illustrerar områden där nuvarande strategier inte fullt ut lyckats uppnå en sammanhållen och funktionell stadsmiljö. Moderna bostadsområden och lamellhus bryter ofta mot den historiska kvartersstadens rytm, vilket minskar den urbana sammanhållningen och försvagar stadens rumsliga karaktär. Samtidigt är integrationen av nya bostäder ofta otillräcklig; många av de nybyggda områdena saknar blandade funktioner, vilket innebär att boende, arbetsplatser och service separeras. Detta leder i sin tur till ett ökat bilberoende och begränsat socialt liv i stadsrummet. Ytterligare en dimension är bevarandet av estetisk kvalitet. Äldre, kulturhistoriskt värdefulla byggnader har ibland stått i konflikt med modernistiska tillägg, vilket minskar stadens visuella kontinuitet och den övergripande platsidentiteten. Dessa problem är inte unika för Landskrona, men staden har särskilt tydliga möjligheter att dra nytta av sitt historiska arv samtidigt som den möter moderna krav på bostäder, mobilitet och social interaktion.
För att adressera dessa utmaningar erbjuder nyurbanism ett ramverk som kombinerar historisk kontinuitet med moderna behov. Byggnadsprojekt bör utformas med tätare, blandad bebyggelse där bostäder, arbetsplatser och service integreras inom samma kvarter, vilket främjar social interaktion och minskar bilberoendet. Historiska kvarter bör restaureras och kompletteras med nya byggnader i samma skala och proportioner, vilket stärker stadens identitet och rumsliga sammanhang. Gatuplanering bör prioritera människor framför biltrafik, vilket skapar levande offentliga rum som inbjuder till gång och cykel. Arkitektonisk kvalitet i nybyggda strukturer kan säkerställas genom materialval, fasadlinjer och proportioner som harmonierar med befintlig arkitektur. Slutligen är medborgardialog och transparens centrala komponenter i planeringsprocessen, eftersom de säkerställer att både kulturarv och moderna behov beaktas på ett balanserat sätt.
Landskrona har en unik möjlighet att kombinera sitt historiska stadsrum med moderna krav på funktionalitet och social hållbarhet. Dagens misslyckanden inom stadsplanering kan inte enbart hänföras till resurser eller tillfälliga beslut, utan speglar en brist på långsiktigt integrerad planering som tar hänsyn till både arkitektur, stadsstruktur och människors behov.
Genom att tillämpa principer från nyurbanism – att bygga tätt, mänskligt, blandat och estetiskt – kan Landskrona utveckla en stad som både bevarar sitt historiska arv och möter framtidens krav. Detta är en väg som både stärker stadens identitet och skapar en mer attraktiv, hållbar och levande stad för alla invånare.
Ronnie Niby (S)
arkeolog, sekreterare i Arkitekturupproret
