De två tvillingarna fick aldrig mer träffa sin mor eller far mera, utan fick leva på barnhemmet med de andra barnen och personalen. Personalen var underbar mot barnen som knöt an till dem känslomässigt och lärde dom utveckla olika förmågor. Tiden gick sin gilla gång på barnhemmet , barn kom och barn gick till fosterhem som adopterade barnen som fick ett riktigt hem.
När tvillingarna var i 3 årsåldern kom en ung läkare studerande från Buenos Aires för att göra praktik på barnhemmet under ett halvår. Tvillingarna fäste sig genast vid den unge studenten, och han vid dom. Han tog med dom ut i Rosario som han kände väl eftersom han var född där. Bland annat tog han dom på fotboll för att se på hans favoritlag Rosario Central med sina randiga tröjor, visserligen inte svart och vita, med dock randiga. Pojkarna blev intresserade av fotbollsspelet och efter det blev det mycket fotboll på barnhemmet vilket alla barnen tyckte om. Han lärde också barnen att man skulle hjälpas åt med olika saker i livet och kämpa för rättvisa för alla och att dela med sig till andra.
Tiden gick och ett halvår var snart till slut och den unge läkarstudenten skulle lämna barnhemmet och fara vidare till nästa praktikplats. Det var tid att ta farväl för barnen av sin omtyckte vän som dom aldrig träffade mer, han hette förresten Ernesto denne sympatiska unga man som ville allas väl.
Efter en period av sorg och saknad gick livet vidare för barnen. Glädjen återkom och som tidigare gick och det nya barn till barnhemmet. När tvillingarna var i 5-årsåldern kom ett svenskt par till hemmet för att eventuellt adoptera ett barn. Paret var ambassadtjänstemän vid den svenska beskickningen i Buenos Aires och skulle lämna Argentina för att åka hem till Sverige igen. Dom hade inte kunnat få egna barn och nu beslutat sig för en adaptation.
