Det styrande politikerna gör det svårare att hyra lägenhet och planerar utförsäljningar och ombildningar till bostadsrätter och kontor.
Fyrklöverns politik går ut på att byta ut Landskronaborna. Fattigt folk är helt enkelt inte välkomna när staden ska ömsa skinn.
Människosynen är elitistisk. En gång fattig bidragstagare – alltid fattig bidragstagare. En börda för staden. Ovälkomna i Torkild Strandbergs och Börje Anderssons lilla rike.
Det här är en politik som hade varit omöjlig tidigare. Då hade partierna tävlat om vem som hade bästa lösningen för att få de arbetslösa i arbete. Fattigdomen hade – åtminstone i retoriken – bekämpats, inte de fattiga.
Men nu låtsas man inte längre. Man försöker inte ge sken av att nyliberalism och kapitalism ger alla arbete och välstånd – varken i Landskrona eller i någon annan stad.
Visserligen ska Torkild Strandberg ”ersätta gamla jobb med nya”, men det är tydligen inte något han tror allt för mycket på själv. I varje fall inte tillräckligt för att han ska tro att det löser problemen med arbetslöshet och fattigdom. Bättre då att stänga kommungränsen, verkar han resonera.
Ett progressivt svar är naturligtvis att kräva en annan politik, en politik som sätter folk i arbete. När borgerligheten låter de rika lägga pengar på hög, säger vi kommunister omfördela. Då kan vi bygga och renovera bostäder, ha bättre bemanning i vård och skola och korta arbetstiderna till 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Detta är ett betydligt effektivare sätt att bekämpa utanförskap och fattigdom, än att försöka byta ut de Landskronabor som har det svårt och lever på existensminimum.
Eller så kan vi låta de blågröna och SD fortsätta låtsas att fattigt folk är problemet och att lösningen ligger i att de inte ska släppas in över kommungränsen.
Lukas Persson
Kommunistiska Partiet
