Det gör ont att se hur tryggheten sakta rinner bort.
En äldre som larmar utan att få svar.
Ett barn som inte får stöd.
En medarbetare som tystnar när ingen längre lyssnar.
Tryggheten håller på att gå sönder – inte i teorin, utan i verkligheten.
I välfärdens kärna ignoreras larm, röster tystnar och människor lämnas ensamma. Varje gång det händer, förlorar vi lite av vår gemensamma trygghet.
Bakom varje händelse finns en människa: en äldre som ropade på hjälp, ett barn som försökte förstå, en socialsekreterare som gick hem och tänkte: “Jag orkar inte längre.”
Det här är inte olyckor. Det är följden av ett ledarskap som tappat riktningen – och en politik som gjort välfärden till en marknad.
I Landskrona ser vi vad som händer när skolor privatiseras, omsorg läggs ut på vinstdrivande bolag och ansvar förvandlas till bortförklaringar.
I socialförvaltningen lämnar erfarna medarbetare efter år av press och tystnad. De som försöker säga ifrån möts inte med stöd, utan med misstro.
I omsorgen trycks trygghetslarm bort – inte av ovilja, utan av människor som inte längre orkar. Och i skolorna kämpar lärarna, inte bara mot stora klasser utan mot bristen på resurser och ett ledarskap som inte lyssnar.
För många barn lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet – utan framtidstro.
Och mitt i allt detta talas det nu om “förväntansdokument” för föräldrar.
Som om problemet vore bristande engagemang hemma – inte brist på resurser, stöd och ledarskap i skolan. När man flyttar ansvaret nedåt i stället för uppåt, då tappar man inte bara fokus – man tappar förtroendet.
I förskolorna märks det tydligast när barnskötarna försvinner. Barnen känner det först – när rösten de litade på tystnar, när famnen som gav trygghet inte längre finns där.
Och man måste våga fråga sig: Är det verkligen samma människor som låtit detta ske som nu ska vända utvecklingen?
För förändring kräver mer än ord – den kräver ett ledarskap som bryter tystnaden. I dag vilar en kultur av rädsla över välfärden där de som vågar tala tystas, och de som ser problemen vänder bort blicken.
Men vi socialdemokrater vägrar acceptera det.
Vi vill bygga en öppen och lyssnande stad där tryggheten inte styrs uppifrån utan växer underifrån – från personalens engagemang, från föräldrars tillit och från barnens framtidstro.
Där Landskronas pengar stannar här – hos barnen i klassrummet, hos de äldre som väntar på trygghet, hos människorna som varje dag bär välfärden på sina axlar.
Inte i bolagsvinster långt härifrån.
Välfärden ska ge värme, inte utdelning. Den ska lyfta människor – inte skapa vinster.
Vi socialdemokrater tror på ett Landskrona som håller ihop. Nu är det tid för ledarskap med hjärta, för förändring på riktigt och för röster som sätter människan, och Landskrona, före marknaden.
Adis Heldic (S)
