Sverigedemokraterna har under decennier haft tydliga kopplingar till högerextrema och rasistiska miljöer. Forskning och journalistik visar att minst 100–200 företrädare har tvingats lämna partiet eller sina uppdrag efter rasistiska uttalanden, och partiets historiska rötter i nazistiska organisationer kan inte suddas bort. Trots detta har partiet sedan 2012 försökt putsa sin image och framstår idag som ett mer “respektabelt” nationalistiskt parti.
Liberalerna har länge haft en klar princip: inget samarbete med SD. Tidigare partiledaren Jan Björklund sade till exempel:
“Sverigedemokraterna representerar en nationalism som är oförenlig med våra liberala värderingar. Vi kan aldrig samarbeta med dem.”
Och i en debattartikel 2018 betonade partiet att legitimering av SD skulle innebära att man accepterade ett parti med rötter i rasism och extremism.
Men nu ser verkligheten annorlunda ut. Genom Tidöavtalet 2022 samarbetar Liberalerna indirekt med SD, och lokala liberaler som Torkild Strandberg tycker att det är en god idé.
Frågan är då: har SD blivit liberalt, eller har Liberalerna anpassat sig till SD? Statistiskt och politiskt finns inga tecken på att SD har ändrat ideologi. Deras motioner och uttalanden är fortsatt nationalistiska, migrationskritiska och i många fall kontroversiella. Det är alltså inte SD som blivit liberalt – det är liberalerna som gått andra hållet.
Det är hög tid att ställa frågan: om Liberalerna tidigare vägrade legitimera ett parti med SD:s bakgrund, hur kan man nu på allvar försvara ett samarbete som ger SD indirekt makt? Det handlar inte bara om pragmatism – det handlar om principer, makt och ideologi.
Ronnie Niby (S)
