Personligen blev jag och mina liberala kollegor ganska förbryllade under det senaste mötet i utbildningsnämnden.
Jag tog mig friheten att på sittande möte fråga den socialdemokratiska gruppen varför de valde att inte delta i beslutet. Jag var helt enkelt nyfiken. Samtidigt var jag noga med att understryka att jag naturligtvis inte kunde förvänta mig något svar.
Håkan Lanz hade, eller ville, inte ge något. S-gruppen avstod från att klargöra sina åsikter eller presentera eventuella alternativa förslag. Under diskussionen inför beslutet hänvisade man lite svävande till att man uppfattat frågan som en dialog mellan skola och föräldrar – ”lite som ett grupparbete” eller kanske en ”brainstorming”. Jag minns inte ordvalet exakt.
Det jag däremot minns tydligt är att man valde att inte motivera sitt ställningstagande. Det är förstås i sin ordning – men det blir något märkligt när samma företrädare kort därefter uttalar sig både i en artikel och en insändare som ensidigt beskriver frågan, dessutom i en ganska konspiratorisk ton.
För mig handlar detta i grunden om ansvar.
Som politiker, men också som förälder.
När allt fungerar i en familj kan det likna ett grupparbete – samspel, dialog, gemensamma beslut.
Men när det inte fungerar behöver någon faktiskt vara förälder.
Någon som sätter gränser, står fast vid dem och orkar hålla i över tid.
Det kan helt enkelt inte vara lördag hela veckan.
Så upplevde vi liberaler frågan om förväntansdokumentet:
Som en tydlig markering om vad som är förälderns ansvar – och vad som är skolans.
Inte ett grupparbete eller en brainstorming, utan ett klargörande om roller, ansvar och förväntningar.
Under de tre år jag suttit i nämnden har jag nog hört Håkan Lanz säga ”under mina trettio år i skolan” minst trettio gånger.
Jag vet inte exakt hur många år jag själv arbetat i skolan, men tillräckligt för att se hur den belastas med uppgifter som inte borde ligga där.
En hel del av det ansvaret hör hemma hos föräldrarna – och i samhället i stort.
Därför ser jag förväntansdokumentet som ett nödvändigt ställningstagande från skolans sida om vad som är rimligt att förvänta sig.
Inte som ett grupparbete, utan som ett tydligt uttryck för skolans uppdrag och gränser.
Och i en förlängning ett ställningstagande för lärarnas arbetsmiljö.
Förväntansdokumentet handlar inte om att skuldbelägga eller pressa föräldrar, utan om att påminna om skolans faktiska ansvar:
Skolan ska utbilda – inte uppfostra – även om ett visst fostransansvar självklart finns.
Men det är förälderns uppgift att se till att barnet sover, äter, gör sina läxor och uppträder respektfullt mot andra.
Jag har full respekt för att vi i utbildningsnämnden ibland tycker olika – det hör till politiken.
Men som förtroendevalda har vi också ett ansvar att ta ställning.
Att avstå från att delta i ett beslut är inte att ta ställning – det är att undvika det.
Våra väljare har gett oss mandat att representera dem. Då ingår det att våga fatta beslut, även när de är svåra.
Måns Back Nilsson (L), ledamot i utbildningsnämnden, Landskrona
