Jag har ofta promenerat i olika städers koloniträdgårdar.
Tanto i Stockholm, Järnvägars i Lund, Vadforsen i Umeå,
Pildammarna i Malmö. Och eftersom jag bor i Landskrona:
Citadellet och Larvi.
Dessa små vandringar har alltid skänkt mig en viss trygghet,
en känsla av folkhem, beredskap och närhet till naturen.
Att påta i jorden, se fröna växa till ätbarhet eller blomning
verkar vara en djupt inrotad reflex hos människor.
Dock inte hos mig, jag har inga gröna fingrar…
När jag strosar runt i dessa minimala åkerarealer föds tanken
att de kanske förlorat sin ursprungliga mening.
De små åkrarna är idag gräsmattor. Frukt tas inte tillvara,
de blir gödning eller forslas bort till närmaste soptipp.
De små hoddorna blir alltmer sofistikerade.
I samband med ett eventuell NATO-medlemskap måste
Sverige bygga upp sitt civilförsvar. Så även utan anslutning.
I tidigare krig och orostider har koloniträdgårdarna spelat
en viktig roll för den lokala försörjningen.
I Landskrona är vi relativt lyckligt lottade, kolonierna har funnits
här i över hundra år. Vår närhet till Öresund ger oss fisk
men också gödning till trädgårdarna i form av tång som är rikt
på kväve, kalium och mineraler.
Med tanke på de orostider vi lever i är det kanske dags att involvera
trädgårdskolonierna i civilförsvaret.
